Att ta ner dramat …

Med delar av historien i backspegeln frågar jag mig oroligt – om än jag har förståelse för upprustningen – vad händer med fredssträvan, våra försök att ta ner dramat och de sturska kommentarerna?

Att åtminstone något erinra om eventuella alternativ till krig och det fruktansvärda lidande som det skapar. Det som vi ser nu också i realtid på allt för nära håll.

För det är ingen film det här, ingen spännande berättelse vi följer i media. Läser nyheterna och märker hur jag som ett oroligt barn, hoppas att vi vill nyktra till i vårt förhållande till de faktiska konsekvenserna, att vi ska backa från avgrunden, återgå till en mer konstruktiv värld, där alla sorters tankar är tillåtna.

Och nej jag har ingen lösning på dessa despoter, populister, de makthungriga som är beredda att störta hundratusentals människor i döden för en åsikt, en tanke om hur de vill att världen ska vara.

Att hindra någon i tid är inte lätt.
Vem förstod väl allvaret och konsekvenserna av en Putin, innan han blev just… Putin? När slutade vi skratta åt Trump? Det är svårt att stoppa någon innan de har fått makt att skapa kaos.

Fast tänk om det inte är sådana som Putin, Trump eller Hitler som är eller var det egentligen problemet. Tänk om det istället är du och jag, om despoterna endast är tidens spegel?
Vad säger våra ledare om vår tid, om dig och mig?
–
Tack för ordet.
H. Bronett ©2024