Hösten och kärleken.

Ringde brorsan. Bad honom hämta mamma.
Måste iväg till söder en sväng. Lämna ett fotografi. Köparen hade en ramakare där som hon gillade. Alltså till ”Södurshöjdur”, lämna foto och sedan möta mamma och Robert på Öfvre. Mamma gillar nämligen Tösse. Budapestbakelserna, där som för övrigt också min son fått smak på, går verkligen inte av för hackor!

Brorsan hade tagit mamma under armen och jag hörde redan hans barska röst på håll; ”Lyft på fötterna, så gammal är du inte att du måste kasa dig fram!” Mamma lydde och plötsligt gick hon som vanligt igen! Djäklar sådant krut det är i käringen ändå! Inte utan grund jag brukar kalla henne för pansartanken. Bara att flytta på sig när hon tar sig fram i bygden!

Fylls av värme då jag ser henne. Ger henne en bamsekram. ”Mår du bra?” Undrar jag och hon svarar: ”När jag ser dig så”. Så klappar hon mig på kinden. Hon menar det. Säger det inte bara som ett skämt. Så rörd jag blev, nära tårar. Kanske är det vädret tänker jag, överraskad över att ha blivit så rörd. Hösten gör ändå något med oss melankoliker. Sinnesstämningen blir åt det mer sårbara då höstlöven gulnar.

Fast kanske också att vi hittat varandra på nytt de senaste åren? Mammas Alzehimer och det försvinnande minnet gör att det blivit viktigare att ge henne plats. Brorsans eller mina problem får stå tillbaka. Att kunna säga uppriktigt, känna den djupa innebörden i orden: ”Jag älskar dig”, känns som något nytt, stort, meningsfullt. Kärlek och sorg är närvarande i rummet nu. Och jo, kanske är det även årstiden som bidrar. Hösten, då allt dör, tar slut, går i vila är så tydlig nu. Vill vara kvar i närhet med mamma, så mycket jag förmår. Inte springa undan vårt slut, vårt liv. Inte springa ifrån den tid vi ändå har. Just det. Att vara kvar så mycket jag förmår i närhet och det som är sant.

Vi sätter oss. Fikar. Mamma får varm mjölk i sitt kaffe. Tänker också att min bror är medveten om vår tid nu. Att den tid vi har ihop, tiden vi tar oss med mamma är viktig. Kärleken blandad med sorg. Avskedet kommer. Visst och så är för alla. Vart andetag, ett steg närmre. Jag nämnde väl att jag var melankoliker vad? Det handlar inte om att ta ut något i förskott. Bara vara ärlig med det som är. För visst kan mamma mycket väl leva till hon blir över 100 år. Ändå känns närvaron då vi är tillsammans alla tre, viktigare i stunder nu. Mer än någonsin tidigare. Vart ögonblick nu, den vi får tillsammans i detta livet är en gåva. Vi förstår…

Kanske skärper tiden sinnet. Det som är viktigt. Som att hålla mammas hand, skämta tillsammans, dela minnen. Att vara i kontakt, se vandra i ögonen.
Tiden står aldrig stilla, vi är i ständig rörelse mot något annat. Det skärper sinnet.

Det blev ett fint porträtt på mamma idag.
Hon var verkligen närvarande. Särskilt med i samtalet.
Och hennes hand var varm.