Som på en flotte

Jag kom med rosor till mamma.

Hon har varit lite krasslig, fast de vänliga och uppmärksamma människorna, personalen på Brahem, plockade genast upp det, skrev ut antibiotika. Redan efter ett par dagar var mamma betydligt bättre. ”Min son!” Förklarade hon för en av sina grannar som satt vid bordet då jag kom. Skönt, tänkte jag hon känner igen mig. ”Åh” Hon sken upp då hon såg att jag hade med mig rosor. Mamma älskar rosor, fast det har jag väl redan förklarat för er, tidigare, tänker jag? Vi går till mammas rum. Snittar rosorna, häller ner lite av växtnäringen i vasen och mamma ordnar stjälkarna på ett estetiskt vis. Det gör hon självklart. Det ska vara fint, så är det.

”Vet du varför du fått blommor idag?” Frågar jag lite pillemariskt. ”Nej?” Undrar mamma och ser uppriktigt nyfiken ut. ”Det är för att tacka dig för mitt liv. Jag fyller år idag och jag tycker det är lämpligt att jag säger tack, för livet, för att du fött mig!” Ett tag försvinner mammas inövade reaktioner och hon blir uppriktigt rörd, tar min hand och är nära gråten. Jag ser det. Sedan avbryter jag henne innan hon hinner säga något, för jag vet vad som ska komma nu, då hon fångat upp sig och blivit något ’sig själv igen’… Så långt någon nu kan vara det, särskilt med Alzheimers. ”Jag vill inte ha något mamma, jag har dig, det är mer än nog. Jag klarar mig fint förstår du, särskilt som jag får vara lite med dig. ” Säger jag och hon tog min hand igen. ”Du är det bästa jag har” Säger hon allvarligt.

Osäkert om det verkligen är sant eller bara något hon säger. Jag har hört henne säga det förr och inte bara till mig. Men idag tar jag åt mig, idag kan jag gott få tro lite att det är sant – ja, det är det, bestämmer jag mig för! Så sitter vi tysta ett tag, håller handen och jag följer mammas ansiktsuttryck, ser det förändras. Hon vill säga något, pekar på golvet, på mig, på blommorna. Det kommer läten, fast de blir inte till ord. Jag ler till svar, trycker hennes hand. Hon ler tillbaka. Så böljar det fram och åter mellan begriplighet och obegriplighet, mellan osäker blick och familjära leenden.

Vi går ut i allrummet med tv och fåtöljer och alla de andra som bor där. Mamma sätter sig i en fåtölj. Jag berättar att jag kommer tillbaka på söndag med brorsan och att vi går och fikar då. Då ler hon och vänder sig till grannen i fåtöljen bredvid och frågar plötsligt om jag är hennes dotter. ”Din son är jag” svarar jag. Jasså… jaha? Säger hon. Jag ler, kysser henne på kind, säger jag älskar dig mamma och vi ses snart! Hennes blick svarar mig osäkert, kanske undrar hon vem jag är nu, fast så ler hon i alla fall tillbaka. Kanske vet hon inte vem jag är i stunden, även om jag är trevlig ändå – det kan vara värt ett leende, tänker hon nog ….

Ibland är vårt långsamma farväl tydligt märkbart. Som att jag står på stranden och vinkar, ser mamma sakta, sakta som på en flotte, glida bort mot horisonten. Och ja visst är det så med livet för oss alla – om än Alzheimern understundom gör det så fruktansvärt mycket tydligare.

Samtidigt, kärleken finns där. Utan den stod jag / vi inte ut.