Mamma bakom rosor

Den grå höstdagen kändes lite extra i knotorna idag. Dropparna blev kvar i luften, iddes inte falla till marken. Bara blev kvar. Små grå svävare som lade sordin på allt.   Det fick bli en extra stor bukett som kompensation för höstvädret därför.

Egentligen var det tänkt att mamma skulle få naglarna fixade idag. Lite knipps, lite filande, lite målande kanske, ja röda naglar vore väl fint? Men se icke då! Mamma såg på sina naglar och bestämde att det var alldeles utmärkt just som det var. Så det så och därmed basta! När det är ‘därmed basta’ för mamma, kan inte tio vilda hingstar få henne att ändra uppfattning, Alzheimers eller ej!   Istället fixade rosorna och pratades vid.

Hon ville veta om jag tänkte gifta mig och jag förklarade att jag var skild … lyckligt skild. Det tyckte mamma var roligt. Och så frågade hon om jag var gift än och jag förklarade att jag hade varit det med Nathanaels mamma. Så visade jag mamma ett foto på när min son kramade om sin farmor (dvs. min mamma). Titta, han har dina ögon! Tyckte hon och log åt porträttet. Fast, ville hon veta, tänker du inte gifta dig? Sedan sade hon: Du säger väl till om du gifter dig?

Jag lovader att säga till ifall jag tänkte gifta mig och förklarade att för tillfället i alla fall, hade jag inte några sådana planer och mamma var nöjd, så trodde jag, med svaret. Men så frågade hon om jag hade några barn med min fru? Och jag svarade som den upphöjt tålmodige son jag ändå (understundom!) är, att jag har en son. Och så pekade jag åter på porträttet med Nathanael som kramade om sin farmor (dvs. min mamma). Åter upptäckte mamma fotot, som för första gången. Åh, är det din son? Undrade hon. Jag nickade. Han har dina ögon! Utbrast hon igen. Men var är din fru? Ville hon veta.

På så vis hade vi och fortsatte vi den underhållande och kära konversationen. När det var dags att gå pekade hon på blommorna: Vill du inte ta med dem, jag har köpt dem till dig? Mamma, jag har ju precis köpt dem, de är till dig!  Och mamma tittar åter på blommorna i vasen. Jag ser att hon är något förvirrad men accepterar ändå att jag köpt dem till henne. De är väldigt fina! Säger hon och ler.

Vi går till allrummet. Hon sätter sig med de andra kring bordet. Ses i morgon, säger jag. Då reser hon sig igen: En kram! Fordrar hon och visst får hon den, så många hon vill, innerliga.

Jag älskar dig, säger hon. Och jag dig, svarar jag.