Snabbare än ljuset

Det går så fort. Både vänlighet och oro. Jag såg det idag, i realtid. Snabbare än ljudet, som är kring trehundra meter i sekunden, ja kanske snabbare än ljuset till och med, det som dansar runt i trehundratusen km. i sekunden.

En av de boende på mammas hem var orolig idag. Väldigt orolig. Hon kände att hon var fel på något vis, på fel våningsplan. Jag följde med henne och visade hennes rum, visade att hon hade en namnskylt på dörren. Då hon såg sina möbler lugnade hon sig en stund, fast bara tills vi kom ut igen. De andra kände av det och jag också såklart. Något stämde inte.

Mamma tittade oroligt på mig. Hon kände det också. Något var fel, fast hon visste inte vad riktigt. Blev orolig. Den stackars kvinnan kände sig inte på rätt plats och mamma kände sig inte heller på rätt plats. Det som först varit ett lugn, blev snabbt oro.

Mamma och jag höll handen och småningom lugnade sig mamma. Personalen var fina med kvinnan. De tog om hand, var tydliga och trygga.

Så fort det går, tänker jag på väg hem. Som det smittar i överljudsfart. Vi behöver tänka på det.  Att det går lika fort, om inte fortare att sprida kärlek – vänlighet. Dela med er av den istället, smitta av er med värme, vänlighet på väg hem eller till arbetet, genom vintermörkret. Låt oss hjälpas åt med ljuset, skrev en dikt om det en gång… Den handlade om hur mörkret kommer av sig själv och att det är ljuset vi behöver hjälpa till att sprida. Låt oss hjälpas åt.

H. Bronett ©2026