Berg och dalbanan …

Det var oroligt. Nej till allt, så verkade mamma känna idag. Då jag frågade hur det vara fatt – så sade hon att hon mådde ‘sådär’. Säkert vädret. Har du sett så kallt och snö har det blivit ute! Svarade jag.

Hon gillade den förklaringen. Log. Tiden var märkbart frånvarande med mamma. Vi satt i ögonblicket, i det tidlösa, eviga. Såg hur hon dök in och ut ur den sfären. Såg hennes förvirring, frånvaron och hur hon kunde se frågande på mig. Kanske tyckte hon jag såg bekant ut, fast kunde inte riktigt placera mig… Och så kom hon tillbaka igen.

Det är så. Ibland är det oroligare, rastlösare. Tänker att det också föds ur en osäkerhet. Att inte veta riktigt var, ens hur man är… Jag tar hennes hand, ser henne i ögongen, säger att jag stannar så länge hon vill.

Då växlar hon, nickar och säger att jag får stanna, men bara så länge tills hennes man kommer, då kan jag inte få plats. Jag nickar. Håller med och låter bli att gå in på det mer. Tänker mamma att jag får stanna tills hennes man kommer, då får det vara så. Jag tittar på porträttet av pappa som hänger bakom henne på väggen.

Jag ler, hon ler tillbaka. Vill du ha lite kaffe? Undrar jag. Nej. Du vet ju att jag aldrig dricker kaffe, bara thé! Säger hon med en sådan övertygelse att jag börjar skratta. Kan inte låta bli. Mamma ler och undrar vad det är jag skrattar åt. Och jag svarar att om det finns något som heter kaffetant är det väl ändå du! Kaffe med mjölk och bryggkaffe, aldrig espresso! Det är för starkt, bitter tycker mamma.

Men idag är det plötsligt thé som gäller. Det säger hon med aboslut övertygelse och tycker att jag retas, eftersin jag borde ha reda på vid det här laget! Och så skakar hon sådär på huvudet åt mig, som hon gjorde då jag var liten och hittade på bus… ungefär som för att säga att jag är oförbätterlig! Hon tar min hand då, och säger plötsligt att så länge jag här hos henne, är allt bra…. 

Alzheimers, som anhörig är det lite som att åka berg-och-dal-bana … det kittlar understundom rätt bra i magen.

H. Bronett ©2025