Vad som är och vad som inte är.

Mamma hanterar sin osäkerhet väldigt bra. Förklarar ofta saker för sig själv när hon inte riktigt förstår vad som sker runt henne. Hon nöjer sig oftast med det. Som vi ibland, då vi använder ordspråk, när vi är vilsna. “Gud råder”, är ett sådant exempel. Så säger vi när vi inget begriper och bara har att finna oss i en situation, lycklig eller olycklig. Det är ingen bra förklaring men i brist på bättre, duger den något att lugna oss i vårt, det ständigt föränderliga som är livet.

Idag pratade mamma mycket med mig. Förklarade ingående en massa ting som jag tyvärr inte kunde uppfatta. Men jag ler, håller hennes hand och nickar. Säger hon något som är bra, läser jag av det i hennes röst, hennes ansikte och då ler jag till svar. Säger hon något hon inte tycker är bra, ser jag istället förstående ut. Det funkar.

Och jag undrar vem jag är för henne i världen, där hon befinner sig. För det är uppenbart att vi inte är här på jorden på samma vis längre. Kanske inte i samma dimension, ens i samma tid. Jag är fortfarande hennes son, fast på olika vis. Ibland är jag gift, ibland bor hon och jag ihop, ibland sover jag över hos henne och går till arbetet. Ibland var det väldigt många veckor sedan jag hälsade på henne (två dagar sedan). Allt inom loppet av några minuter.

Läser David Deutsch igen. “The Beginning of Infinity”. En skarpt tänkande och mycket spännande forskare. Konkret och nyktert visar han hur det förhåller sig med oss här på jorden och hela universum. Ja, så långt vi nu kan veta något om allt det enligt vetenskapen. Lyssnar också på David Bently Hart, en amerikansk filosof och teolog. Vissa av oss tror på något bortom det konkreta, utöver här och nu. Andra tänker att detta livet är allt som är och fullt tillräckligt. Säkert har det med åldern att göra (min) och den envisa nyfikenheten (också min!), på “meningen med allt”. Det räcker inte att ‘gud råder”, för min del. Det lugnar mig inte ens delvis. Mamma har förstås också med saken att göra. Hon blir 95 den 16e februari … om gud vill.

Mamma är viktig nu i allt detta som rör sig i mig. Hon berör mig väldigt, då hon tar med mig lite, på resan bortom. Jag följer henne bäst jag förmår, hennes föreställningar om vad som är och inte är och jag tror mig ana, har en vag känsla av att mamma redan är till del i det som är bortom.

Så far tankarna med mig. Småningom blir jag väl tydligare. Kanske i min nästa bok med Historietter, den jag skriver på nu. Den har arbetsnamnet: “Sagor för Vuxna” och ska också ut på Tegar förlag. Sagorna, de behöver vi hursomhelst. De förankrar oss något i verkligheten, hjälper oss något att förstå den – i den version som vi nu föredrar. Jag rekommenderar en med kärleken som essentiell del.

H. Bronett ©2026