Hur Papaver fick sin färg.
En gång mitt barn, växte papaver bara på månen och det utan att någon visste om det. Inte en endaste, levande själ kände till att den växte där. Ensam på månen med rötterna i den blåkalla skuggan vid Mons Agnes fot, växte papavern så gott den förmådde, utan att en enda levande varelse kom förbi och förundrades över dess unika skönhet. Så pass länge hade papavern varit allena att till och med dess egna tankar och drömmar börjat vittra. Och det mitt barn var högst allvarligt. För när något sådant sker slutar man snart helt enkelt att finnas till ens för sig själv. Och när det händer, ja då finns man ju helt enkelt inte längre.
Just så illa var det nu med papavern, för den hade varit ensam en väldig tid. En bra bit över sjutton och en halv miljoner år faktiskt. Så länge, så allena att den sakteliga börjat glömma att den fanns. För det är nämligen så mitt barn, att rymden är väldig och stor och det är inte förrän vi tänker att något finns i den som det faktiskt ges möjlighet att existera. Det vi inte vet om kan inte finnas och den vi inte ser blir till slut osynlig också för sig själv.
Fast som tur var precis just då, kom en dag särskilt kryddad med extra tillfälligheter. Solen, och varför vet vi inte, det var bara något hon fick för sig just den dagen, kände en plötslig lust att strö några extra fotoner över foten av Mons Agnes, det lilla berget vid Lacus Felicistatis. Som ni ju säkert vet ligger berget norr om Mare Vaporum, en bit sydost om den stora bergskedjan Montes Apenninus. Och det var just där papavern växte så ensamt och på gränsen till sin hart när egna obefintlighet.
Och då solen fick syn på papavern plötsligt och oväntat, förundrades hon. För det var nämligen länge sedan hon sett något så skönt. Ja faktiskt kunde inte solen påminna sig om när den sist låtit sina fotoner regna över något så vackert. Och papavern i sin tur rycktes ur sitt nästintill obefintliga, överraskad av den plötsliga uppmärksamhet. Solfotonerna kittlades så behagligt varmt att papavern upplevde en känsla. Och fast det varit längesedan den känt eller tänkt något alls, så kändes den bekant. Var det inte en sorts lyckokänsla? Jovisst var det så! Och det var då, den dagen så särskilt kryddad med extra tillfälligheter, som det skedde; Papavern rodnade och det med en sådan alldeles särskild, rödhet lyster.
Och solen såg papavern i hela sin rodnadsfärgsprakt, som för övrigt stod i grav kontrast till den blåkalla, svartvita skuggan längs Mons Agnes fot. Solen såg och solen förstod. Ja, i all sin visa, guldskensskepnad förstod hon genast hur det var fatt. För solen mitt barn är mycket vis, så som det ju kan bli med tiden för dem av oss som tänker efter.
”Ingen endaste varelse man råkar snubbla över, särskilt inte på dagar extra kryddade av tillfälligheter och så på gränsen till att inte existera ens för sig själv, ska behöva fortsätta mot ett säkert ickeliv”, tänkte solen och sköt strax därpå iväg en hel solstorm i riktning mot månen. Och då solstormen träffade den rodnande papavern i skuggan vid Mons Agnes fot, virvlade en hel näve papaverfrön upp. Varligt i tyngdlös ultrarapid, bars fröna på varma solstormsstrålar, genom den kalla, tomma rymden mot jorden, där de sedan, likt ett rodnande norrskensregn föll över marken.
Allt sedan dess växer papaver bland oss här på jorden. Och den växer mycket hellre här, än i den blåkalla ensamheten vid Mons Agnes fot.
Skulle du en dag råka förbi någon som nästan glömt bort att den finns ens för sig själv, stanna då upp en stund och förundras, just som solen över papaverns rara skönhet. Gör det ärligt och uppriktigt, så ska du strax se en rodnad sprida sig, rödhet. För just som papavern, är vi som mest till freds då vi blir sedda. Rodnaden är ett tecken på att våra hjärtan blivit berörda, den rödheta lystern, en påminnelse om att vi faktiskt finns till.
Annars kommer ju många blommor från Pluto mitt barn och vissa håller till på Jupiters månar. Fast det är en annan historia.
–
Lyssna på berättelsen; på SPOTIFY.
henry bronett ©2023.
Vallmosläktets arter är ett-, två- eller fleråriga, frosttåliga växter som ursprungligen kommer från tempererade områden i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Några arter är bland de nordligaste landlevande kärlväxterna som finns.
Allt som finns.
