Burktelefon

Första gången var i Hamburg någon gång. Minns inte när, fast på sextiotalet säkert. Inte heller minns jag vad sorts museum vi var på… Något tekniskt kanske? Två burkar på avstånd med tråd mellan hade de där. Björntråd säkert? Mamma stod med munnen mot en burk och jag i andra änden av lokalen, kanske tre meter därifrån med örat mot min. Hennes röst som kom genom tråden …
”Hallo mein Liebling, kannst du mich hören?”

Den långt ifrån komna rösten… jag såg henne, fast rösten var på avstånd. Det lät som när pappa ringde hem från Amerika. Jag hörde att hans röst hade färdats lång, lång väg, innan den kom fram till mig. Och inte över utan genom Atlanten. För jag hörde faktiskt tydligt, hur hans röst trängde fram genom havsbruset.

Så pratar mamma och jag nu. Så är det att tala med henne, hur hon talar med mig. Allt mer på avstånd, otydligt, ibland svårbegripligt, ibland obegripligt. Rösten som genom burkar fästa i tråd, som när pappas röst kom från Amerika genom Atlanten.

Fast händerna har vi ännu. Helt nära, omedelbara, tydliga. Hennes i min, med varandra utan avstånd, helt i kärlek.
–