Personalen på mammas boende.

Jag vill säga det idag för att jag tänker på det så ofta, personalen på mammas boende är fantastisk!
Var gång jag besöker mamma, vilket blir en till tre gånger i veckan nu, ser jag att de gör betydligt mer än de måste för att mamma ska ha det bra. De bryr sig betydligt mer än de hinner. Mamma blir alltid kammad, har alltid rena, fina kläder, får god mat och så mycket kaffe och kakor hon bara vill och orkar (ja och det gör hon!).

Och sist vi där för att hämta mamma för att gå en sväng, ropar Leila efter oss att vänta. Hon är en av undersköterskorna på mammas avdelning. Hon viftar med ett hårband; ”Sådär kan inte Karla gå ut!” säger hon och ordnar mammas frisyr. Det blir hästsvans.

Det var nästan att jag började gråta. En sådan liten detalj, sådan stor vänlighet och omtanke.

Det är stor skillnad från då mamma bodde hemma mot slutet. Det kunde ofta bli att jag fick gå upp tre gånger på en dag till henne. Från att vi aldrig visste säkert om mamma ätit, varit ute en sväng, till att nu kunna lämna mamma i trygga händer utan att känna det minsta oro. Det är fantastiskt.

Personalen går ofta ut på promenerar med mamma och hon får också hjälpa till (om hon vill), med dukning eller att vika tvätt. Det är nämligen viktigt för mamma att känna att hon gör nytta. Och någon finns alltid där, en riktigt sköterska och läkare, skulle det gud förbjude behövas, kan tillkallas med en gång. Vill mamma prata med oss när vi inte är där, ringer den vänliga personalen med en gång. Då kan vi tala och vinka till varandra via en sådan där padda.

Jag känner en sådan stor tacksamhet för det arbete som görs för mamma på Brahem.

Och till er som läser det här: Det betyder mycket för mig att ni gör det, att ni hör av er med glada tillrop, egna berättelser och erfarenheter om nära och kära. Det kan handla både om Alzheimers sjukdom, senilitet eller saknaden efter en nära anhörig. Det långa avskeden är många gånger smärtsamma och vi blir allt fler som har äldre, både hemma och i vården. Det kan bli tungt, sorgligt och ensamt ibland. Att få dela, hjälper.

Ett särskilt tack också till vänliga kvinna som mamma och jag mötte i hissen på väg upp häromdagen. Det var berörande att du ville ta dig tid att säga hej och att du hade glädje av att det jag delar här.

Berättar vi, delar vi, blir sorgen något lättare att bära. Att skriva blir mitt sätt att göra det. Så har det nog alltid varit. Och att ni vill följa med, är fantastiskt fint.

Av hjärtat tack för er vänlighet!
–
Henry Bronett ©2022