Vi hälsade på släkten

Mamma ville hälsa på pappa. Då gjorde vi det och passade på att hälsade på familjen.
Farmor finns här, farfars bror och farfarsfar som gick bort 1919. Fast farfar finns i Malmö. Det blir så när man reser mycket eller flyr. Alla hamnar inte på samma ställe, blir inte på samma plats alltid. Fast det spelar det inte så stor roll för min del. Vi har dem i våra minnen, våra hjärtan och så länge vi minns dem, finns de och kanske sedan också. Ja.

Vi städade undan lite mossa, lite barr. Lade dit våra stenar. Kanske borde vi fylla i färgen på texten, tyckte brorsan. Jag var inte säker på att det var nödvändigt. Det är något fint över att stenen blir äldre, texten får lite mossa, färgen flagar… tiden går. Stenen ska stå där för evigt.

ת.נ.צ.ב.ה

Mamma tyckte det var fint att vi for hit. Såg väldigt tillfreds ut. Och det var vackert väder också. Sol, fridfullt på begravningsplatsen och vi fick sällskap av några rådjur. De äter visst upp blommorna klagar anhöriga, fast jag tycker väl inte det gör något. Vackert att de rör sig här. Farmor och pappa skulle nog gillat det.

Vi stod ihop en stund och sade inget. Läste kaddish, talade om farmor och hennes mamma som hon hämtat hit från Berlin strax efter Kristallnacht. Farmor var modig. Pappa med. De förstod att ta ett kliv fram när det gällde, visste när det är dags att gå, fly för att inte gå under. Och de hade tur. Det behöver man få ha. Tur. Vi hade tur då en skeppare vid namn Frid såg till att familjen kom över sundet från Danmark. Det var samma dag som Nazisterna gick in i Köpenhamn. Ja det var tur eller var det guds försyn, kanske är det samma sak? Båd tur och guds försyn ligger utanför vår kontroll. Fast vi kan göra plats för den. Tacksamt, uppriktigt söka ta emot var dag vi får vara i livet.