Just som det ska.

Kunde jag låta det gå och särskilt de tunga dagarna, tänker jag i morgonen. Och molnen hänger så tungt över kastanjerna att de gamla träden verkar böja sig för gråtyngden.

Låt det gå, viskar jag försiktigt för att inte övertyga mig själv med ord som; ”Det är bra. Allt är som det ska”. Att luta sig tillbaka äntligen och se på skådespelet. Inte fångas av det ständigt. Inte fångas av det. Vill jag.

Låt det flyta förbi med mig, med oss som det ju ändå gör, viskar jag. Som det ju ändå gör.
Och ibland bara för att jag vill bli påmind, för att jag vill låta det skölja över mig, för att jag vill minnas hur det var, hur det var. Det som är.

Gunga med bland havet av känslor. Drunkna en stund i den stora tvekan. Den svarta oron och sedan låta det få vara nog. Låt det få vara nog.

Kliva upp som ur ett bad. Bli mottagen av en väldig, fet, frottéhandduk. Sitta på trappen i livet utan ord. För allt är som det ska. Just som det ska.

Henry Bronett @2022