Om att gå vilse för att komma dit man ska.

Sällan för än jag har krånglat till det ordentligt, gått vilse bland ord och meningar, förlorat förståndet helt bland förklaringar, är det som jag äntligen tappar mig dit jag ska och finner mig framför de mörkaste av dörrar…

Ibland efter att ha stått där en stun går jag kanske in i de ensammaste av rum, drar från gardinerna, sätter mig på golvet och ser ljuset spela över parketten, den fuktiga jorden, raviner som bär rätt ut i himlen.

Andra gånger låter jag helst bli. Att gå in eller gå därifrån, är alltid en avvägningsfråga.
Konsten att hålla förstånd och hjärta i balans, kommer kanske med tiden.

henry bronett ©2022