Ovan trädtopparna ... - Henry G. Bronett

I världen ovan trädtopparna …

tänker jag och ser på mamma. Det är där hon är nu och hon tar med oss upp dit. Berättar om oläsbara böcker, om cirkuspremiärer utan varken maneger eller tält och om människor som snart ska komma och träffa oss här. Vi bör paxa några extra stolar, menar hon.

Idag blir jag hennes man en stund. Och min bror, blir han då min son? Funderar jag. När vi kommit ut på gatan första gången, behöver mamma gå på damrummet. Promenaden får vänta. Det är bara att gå in igen och av med ytterkläderna. Men först måste jag förklara var vi är, för hon känner inte igen sig, fast vi just kommit in igen, bara varit ute knappa två minuter.

“Vi är på hotellet”, säger jag. Det hjälper, förklarar varför hon inte känner igen sig. “Jag väntar på dig härute”, säger jag med hennes rock över armen. Hon nickar, vinkar, går. Jag står utanför hennes rum en stund, som blir till en lång stund. Till sist går jag in och ser efter. Mamma sitter gemytligt i soffan och pysslar med en krukväxt. Hon får syn på mig. “Åh, är du här?”, säger hon glatt. Hon ser mig för första gången igen. Jag föreslår igen – eller för första gången, det beror på i vilken värld man är, den ovan trädtopparna eller den som är mer på jorden – att vi ska gå ut. Hon nickar. Det vill hon gärna.

Jag får på henne rocken igen, ja eller för första gången, sedan går vi. Brorsan kommer också. Vi fikar ihop. Mamma ovan trädtopparna, vi här på jorden. Ibland blir det komiskt, ibland väldigt sorgligt.

Vi möts inte med orden idag. Inte alls. Fast vi nickar åt varandra. Jag gör mitt bästa för att söka förstå hur det är hos mamma, där ovan trädtopparna. Fast det är egentligen ingen idé. Efter en stund låter jag bli. Hon frågar efter en näsduk, säkert för tionde gången. Jag förklarar säkert för lika mångande gången att hon har ett paket i fickan. Hon fick det av mig när vi först sågs idag. Förvånad stoppar hon handen i fickan och upptäcker på nytt, för tionde gången att där finns ett helt paket näsdukar! Glatt överraskad torkar hon sig om munnen och snyter näsan lite.

Sedan förklarar hon att det enda som fortsätter växer på en människa, är öron och näsa! Den mamman vet jag, den mamman känner jag igen! Mamman som har så många kloka fakta på lager. Som att personer med långa tummar, är väldigt känsliga och kloka. Aldrig förstått vad hon fått dessa fakta ifrån. Jag ler för just då, för en glimts ögonblick, är hon mamma, min mamma. Den jag känner igen!

Så klappar hon min kind och jag undrar om jag är hennes son eller hennes man just då, där hon håller till ovan trädtopparna.

–