Var sak på sin plats.

Var sak på sin plats…

tänker jag då jag ser på mamma. Gravitationskraften gör sitt, förhållandet mellan avstånd och massa och kroppen dras allt mer ner i jorden. Samtidigt upplever jag något som blir ljusare, att det dras uppåt. Är det vad hon visar mig, undrar jag? Detta ständigt pågående,  krafterna som drar oss på en gång mot jorden och himlen. Jag sitter med henne, idag är hon tillfreds, även om hon fortfarande har ont. Kanske är det så nu bara med hennes smärta, att det är permanent. Svårt att veta. Vid en viss ålder blir det helt enkelt inte bättre. Vi lär oss leva med krämporna, som blir fler med åldern… Hon får smärtlindring, medicin och har omtänksam, kunnig personal (tack Brahem!). Det är trots omständigheterna ännu drägligt. 

Så pratar vi en del. Hon är glad att se mig fast hon inte alltid är säker på vem jag är. Ännu så länge är jag i alla fall ett ansikte som gör henne glad, en positiv bekant. Det kommer och går det där. Mamma lever bitvis i andra världar nu, mer och mer dras hon uppåt. Ibland är jag hennes son i denna världen, fast så utbrister hon plötsligt: ”Du är ju som min pappa!” Då ler jag och tar hennes hand, frågar om hon mins vad han hette? Det kommer hon inte ihåg just, fast att han var lång minns hon och snäll var han: ”Som du!”, säger mamma.

Till en början märker vi inget alls, fast med tiden ser vi det på andra och kan också känna det i oss själva. Tvenne krafter, en som drar oss ner i jorden, en som lockar upp mot himlen. 

Vi dras isär, till vårt ursprung.
Allt hamnar där det ska till slut.
Var sak på sin plats.

Och dessa rader kommer till mig… de ger ro.

”Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.”

–
H. Bronett ©2026