Uncategorized

Dagens mamma …

Fotografier från vår i Stockholm och Humlegården, eller ”humlan” på väg med mamma…
Som liten, fick jag följa med parklekens bussar till Hagaparken från Humlan. Och vi fick var sitt humlemärke att sätta på bröstet. Så visste alla var vi kom ifrån och inte kom bort på tillbakavägen med dem från Vasaparken eller så. Så åkte vi iväg. Skrän, skratt förtjusta skri! Vi kikade på koppartälten. De var rysligt granna och gömde oss för trollet i skogen som jag tyckte var misstänkt lik en av parkfröknarna. Sedan fick vi saft och bulle och så for vi tillbaka till Humlan igen.



Idag var korvvagnen framkörd. Mammor köpte korv eller glass till småttingar och tjatade om ’letste najes’ som det sägs på Yiddish (senaste nytt). Farmor gillade inte Yiddish, hon var noga med det där. ”Sprech Deutsch!” Sade hon strängt. Ute på Sturegatan var kom den beridna vaktparaden. Han längst fram med trollstaven var lite som Gandalf, fast utan skägg. Fast lika vit och ståtlig häst hade han! Grannast av alla var det ekipaget. Det såg man på långt håll att det här, det var inte en snubbe man käftade med inte! Det här var minsann en tamburmajor som hade koll, både på sin beridna orkester och den runt ikring farande trafiken! Ja, för det heter väl så, Tamburmajor, fast man sitter på häst eller vad? Stiligt av bara den som sagt!

Och vi hittade ett vänligt fik till slut, brorsan, morsan och jag. Ett bra, utan den obligatoriska skvalmusiken, detta djäkla oljud som man ständigt måste överrösta för att få hålla ett vanligt samtal! Och det är inte vi vanliga dödliga blott, utan också de stackars koltrastarna och annat vilt flaxande i stan som måste överrösta det där oljudet, tsss!

Vi satt i solen och tyckte det ändå var lite kallt, särskilt när molnen kom. Fast solen var ju fin. Men blåsten, den var onödigt isig idag tyckte mamma och jag. Fast vi åt gott, fikade anständigt och mamma pratade. Det blir så när hennes hörlurar inte är med. De var på omställning, inställning eller så. Utan hörlurar är det ingen ide att tala i för långa meningar med mamma. Istället höll brorsan och jag snällt snattran och lät henne prata på. Vi höll handen istället (mest mammas) och klappar henne på ryggen, filtade om henne. Jag tog också en filt för jag tyckte nog det blåste bra kallt. Men inte brorsan. Han verkar allt vara en äkta viking han. Lite blåst bekom honom inte ett dugg, sade han. Även om jag nog allt tyckte att han liknade en enda stor gåshud till sist ändå. Osäkert till slut om han log hela tiden eller skakade tänder bara.

Allt som allt var det en bra dag. Vi har det fint. Gick från minnen, till nutid och tänkte inte så mycket på framtid. Den kommer nog hit ändå till sist. Tacksamma istället för stunderna med morsan här och nu. Hennes minne försvinner ibland, till och från. Fläckvis. Pappa? Nej han lever inte längre… Nej, det är inte jag, utan Robert som har tre barn. Jag har en son, så här ser han ut, säger jag och visar foton i min mobil. Minnen smälter sakta, oftare allt mer bort för mamma… Sakta, sakta.

Fast att hålla hennes hand kommer alltid att funka. Alltid. Alltid.
Och det är en tröst.


Henry Bronett ©2022

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras.