att leka upprörd

Publicerat

Ibland måste man markera. Säga ifrån.

Inte Paulo Robertos uttalanden, det är lika ointressant som vem som borde vunnit eller inte schlagerfestivalerna. Att leka upprörd över sådant må vara roligt, men faktiskt inte viktigt. Det är glömt redan om högst en vecka.

Det är liksom del av ett spel, kvällsblaska, twitterflöde mfl, något vi tycks ha för oss som människor. Roligt att bli lite upprörd över andras dumhet och kanske uppleva sin egen förträfflighet på andras bekostnad. Allt det försiggår på ett lättsammare plan och vi som inte behöver slåss om mat för dagen, gå flera kilometer efter vatten eller springa till skyddsrum med risk för våra liv, har råd och får fördriva tiden med sådant.

Fast till och från kan det bli att det där spelet, den där leken får en allvarligare vändning. Som när en ideologi, en tro, en inställning till andra människor handlar om att man anser sig ha rätt att inte bara predika utan aktivt hota, söka utrota, förinta andra människor. Att säga sig ha rätten att ta ifrån andra deras rätt till existens. Judar i Sverige får nu åter ökat polisbeskydd på grund av andras övertygelse, att de inte får finnas.

Och när fd statsministern Carl Bildt jämför poliser i en demokrati med Nazister i Vatikanen och därigenom underförstått insinuerar att rättsväsendets agerande i sagda demokrati skulle kunna likställas med Nazisternas, som aktivt sökt utrota andra människor på grund av en fiktiv rasideologi – när alltså leken rinner över och tidsfördrivet övergår i ren gemenhet, elakhet, i syfte att skapa lidande utöver en viss kränkthet som vi för all del bör lära oss uthärda lite bättre alla till mans, ja då måste vi alla säga ifrån.

Då måste man säga att det är antisemitism det handlar om, att det är gement, att det är dumt och att det inte passar sig att uppföra sig på det viset, vill man kalla sig för människa.

Henry Bronett.
foto text hb ©2021.