Om Fotopoesi

Bäst beskriven är konstformen väl i Michael Notts bok i ämnet: ”Photopoetry 1845 – 2015, a critical history”.

Genren fotopoesi är en jag allt mer kommit att känna mig i hemma i. Som redan hörs av namnet, är den kombinationen ord och fotografi som generar något som orden eller fotografiet var och en för sig, inte klarat av. Att vända sig direkt till hjärta och hjärna, utan att först ta sig genom olika försvar, kan ibland ske enklare så. När fotografi och ord samverkar, bråkar, kan det ske något alldeles extra.

Det är min förhoppning att även denna gång, ni ska få behållning av kombinationen fotografi och ord.

Om Fotopoesi

Genren fotopoesi har sina rötter i 1800-talet. Av namnet framgår tydligt att det handlar om poesi och fotografi i samverkan. Tillsammans skapar poesi och fotografi något som de var och en för sig inte kan åstadkomma. Första gången någon specifikt nämner ordet fotopoesi, är på engelska i verket: ”Photopoems: A group of Interpretations through Photographs (1936)”, sammanställt av Constance Phillips. Nästan ett sekel innan detta, förekom visserligen fotopoetiska verk, dock här var första gången genren fick sin specifika benämning. * Fotopoesi passar mig. Den passar behovet att promenera medan jag skriver och fotografera det jag vill ha sagt. När det blir rätt skapar poesin och fotografiet ytterligare en dimension, talar direkt till våra hjärtan och hjärnor, förbi de många åsikter och föreställningar vi har om allt möjligt. Bäst beskriven är konstformen i Michael Notts verk: ”Photopoetry 1845 – 2015, a critical history”. För den nyfikne finns också en hel del skrivet i ämnet på internet. *Fri översättning från: ”Photopoetry 1845 – 2015, a critical history av Michael Notts.