demokrati,  Människor

Och nu Ukraina.

Först tänkte jag vara tyst men varför det egentligen? Jag har faktiskt möjlighet att uttrycka mig. Det får jag. Den friheten har jag och vi alla här. Att uppriktigt kunna uttrycka min bedrövelse över de familjer människor som drabbats, drabbas av gangstern med anhang som nu tagit sig sådana friheter och ogenerat spelar med andra människors liv. Våra liv.

Vad är det med dessa narcissister, så ofta av oss framröstade, beundrade, dessa psykopatnaturer så kallat starka ledare med grav hybris, dessa mobbare som igen och åter söker dra med oss alla i deras överdådigt förklädda undergångslängtan? Och vad är det med oss att vi alltid ser på i häpnad, väntar för länge, låter skrattet fastna i halsen innan vi avsätter dem, ber dem gå hem,
hålla käft?

Att de alltid lyckas trampa på så förbannat först, att människor måste utsättas för sådant lidande. Dö. Ska det kanske vara så? Är det sakernas tillstånd det, att det måste gå åt helvete för långt innan vi ser hur det är fatt med dem och med oss?

Så må vi nyktrar till då äntligen och med en röst säga nog nu.

NOG!

henry bronett ©2022

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras.