Med vår hjälp…

Och jag tänker på Stefan Zweig, världen av igår eller på hans bok, den jag just läst, om Castellio mot Calvin eller boken av Éric Wuillard: ”Dagordningen” (läs den!).

Slående hur de ständigt återkommer, dessa fanatiker, religiösa som politiska, dessa makthungriga narcissister, dessa övertygade om sin egen fullkomlighet, om att ha den allenarådande sanningen… Och att vi ur en känsla om sakers usla tillstånd, just vi hjälper fram dem, till etter värre!

Dessa enögda förföriska män (ja oftast), som tar sig rätten att göra vad som helst, ta livet av vem som helst i guds namn, i den enda sanningens namn, i fädrens, historiens eller vetenskapens namn. Dessa Nazister, Fascister, Kommunister och religiösa extremister. Alla de som hotat och hotar vår demokrati genom att begagna den och rasera den inifrån – och till en början just med vår hjälp!

Vi röstar fram dem. För de lockar med en lösning på alla våra problem – de utser syndaren, de som bär skulden. Och för vår skull, ja, för vår skull är de redo, alltid redo, att göra det som krävs att ta i med hårdhandskarna. Och vi röstar fram dem, tror på deras löften om att återupprätta forna glansdagar eller tusenåriga riken, paradis på jorden. Alltid, till en början med vår hjälp… och sedan eskalerar det mot ökad kontroll, hot och rent ohejdat våld.

Jag hör deras giftiga språk så tydligt igen nu, som det närs och växer fram ur missnöje och hat. Jag oroas av vår undfallenhet att säga ifrån inför hot, deras ogenerade förmåga till våld …

Och när till slut vi alla talar samma språk – hot, krig och anfall, få bort, skicka hem och tillintetgör – Vem till sist minns ens ord som deskalering, tolerans och förståelse?

Vem uppbär tålamodet, intresset till sist att försvara den tröga, röriga, vår demokrati, då döden lockar med löften om ett bättre liv?
–
H. Bronett ©2024.