Livet,  Människor,  Poesi,  Psykisk hälsa,  Relationer

Att älska sig själv …

komma hem till, acceptera sig som man är heter det ju. Ja och till och med förlåta sig själv! Kan man verkligen älska sig själv tillräckligt för det? Hur går det till, hur känns det om det nu alls känns? När vet man att man gör det tillräckligt och är det något som går av sig självt sedan när man väl förstått hur? Räcker det med en klapp på axeln, en vänlig nick i badrumsspegeln och orden: ”Gillar dig”? Eller skakar man hand med sig själv och omfamnar sedan sin existens som en bland andra?

Andra ja, hur blir det med dem? Är man varken längre, kortare, ljusare eller mörkare i hyn automatiskt då? Finns ens en gräns mellan andra och en själv? Har man väl förstått det här med kärlek, är man hemma då äntligen, framme hos sig och öppnar dörren, kliver rätt in? Eller bör man knacka först? Det kanske är låst? Fast att knacka på hos sig själv är det inte lite väl underligt? Och vad om ingen svarar? Letar man efter nyckeln under krukan på terassen där den alltid legat då?

Att älska sig själv är verkligen ingen okomplicerad sak när man väl börjar tänka efter…
och kanske ska man inte det?

Henry Bronett ©2022

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras.