Livet,  Människor,  Psykisk hälsa

Åt helvete av rädsla för döden.

Det slår mig precis

… och det är nog sättet som artiklarna är skrivna på, som nyheter i radio och tv framförs. Säkert också hur inläggen på Facebook, instagram, LinkedIn skrivs, hur det framläggs av politiker och informeras. Säkert därför blir jag så illa till mods. För det fattas något, tänker jag. Vågar vi inte ta i det, undviker vi det? Kanske vill vi inte se eller höra något om det för det blir för mycket just nu. Ja kanske.

Visst pratas det om viruset. Coronan. Minst sagt ett störande moment. Måste vi verkligen, eller inte ha masker, hålla avstånd och tvätta händerna med sprit tills de blir nariga och spruckna? Hur många färre får vi vara på konserter eller fler i affärer om ens alls och på avdelning åtta har man konstaterat corona. Det råder besöksförbud nu. Isolering. Och som vi räknar döda sedan. Herre min skapare som vi räknar våra döda. Hur många ligger på intensiven, på IVA, IVA ekar det överallt. Hur många har dött fram till idag, hur många dör fram till i morgon, blir det fler denna vecka eller färre än förra månaden? Vi läser tabellerna, räknar och beräknar och söker sia framtiden. Fast ingen vet.

Vi är ännu i chock tänker jag, ja så måste det vara. Paniken har inte lagt sig än. Vi har inte vant oss än. Rädslan för döden, för att den ska drabba våra nära och kära och oss, förföljer oss ständigt. Iskallt, konkret, var dag påminns vi om att vi kan dö och att människor dör av corona. Alla känner vi någon som drabbats. Fast det är hemskt, är det ändå något övergående, så hoppas vi. Den tanken räddar oss. Visserligen är coronan allvarlig, ändå är den en irritation, ett utslag vi behöver stå ut med för stunden. Snart är det över. Den är något temporärt och kommer att ebba ut. Stå ut är vad som gäller och klia inte för mycket under tiden.

Men nä ska det ta slut? Ingen vet. Fast en sak är säker, så här vill vi inte ha det hur länge som helst. Situationen är omöjlig tycker vi och håller med varandra om. Underförstått; Det ska bli normalt och som förr igen. Under tiden står vi ut med alla begränsningar, för det gäller att rädda liv.

Det var nog då det slog mig och jag blev så orolig och obehaglig till mods. Som då jag var liten och mina föräldrar dolde sanningen om en nära bekants bortgång. De ville inte tala om hur det var och trodde det skulle bli bättre om de inte sade något på ett tag. Det var för mitt eget bästa. Och jag blev orolig som nu, eftersom det var uppenbart att något hänt men ingen talade om det riktigt. Så är det nu, vi utelämnar en viktig detalj i förhållandet till sakernas tillstånd, till våra liv.

De flesta av oss ser på pandemin som något övergående. Vi får snart återgå till som det var förr. Därför gnäller vi kanske, fast vi finner oss i det mesta. Därför blir vi lite irriterade över bestämmelser hit och dit och makthavarnas velande mellan vaccinpass, avstånd, reseförbud och hur många vi får eller inte får vara i grupp just denna vecka. Vi fogar oss för att vi är i något tillfälligt. Och vem vill väl inte vara med och rädda liv, sitt eget?

Tar vi bara en spruta, två kanske, definitivt räcker det med tre… ja helst fyra, blir det snart bra och vi kan börja leva som vanligt igen. Det tror och hoppas vi i alla fall. Fast tänk om det inte alls är övergående? Tänk om vaccinet inte hjälper fullt ut och viruset är här för att stanna? Tänk om detta är vår nya vardag, så som den kommer att te sig år framöver, kanske för resten av våra liv? Hur vill vi att vårt samhälle ska se ut då? Hur ska livet te sig om detta är det nya normala? Hur är vi människor med varandra, vad är moral, demokrati, yttrandefrihet och mänskliga fri och rättigheter i en värld med permanent corona? Hur får den begränsa frihet, vårt sociala behov, närhet och rätten att tänka, röra sig fritt?  Det gör mig särdeles orolig att se hur rädslan griper om oss så att vi riskerar ge upp vår frihet. Coronan kan vara ett permanent inslag och riskerar därför att tillåta alla sorters handlingar och dekret som begränsar våra mänskliga fri och rättigheter i skenet av den.

Hur lever vi alltså, inte bara överlever i en värld där viruset är en del av vardagen. Låt oss tala om det.

Så slår det mig.

Ps. I Australien drar man nu för andra gången in Novak Djokovic visum och utvisar tennisstjärnan för att han vägrar vaccinera sig (han är helt frisk). I Kanada, skyller Trudeau den fjärde vågen på dem som ännu inte vaccinerat sig (vilken seriös läkare, vetenskapsman skulle godkänna ett sådant uttalande?). I Frankrike har Macron sagt att han gärna retar upp de ovaccinerade! Han vill införa en lag, att endast de vaccinerade ska få verka i samhället, dvs. arbeta, handla, åka buss.

Och jag tänker att vaccinera en hel planet, tre kanske fyra gånger om året, redan nu är en omöjlighet. Viruset kommer ständigt att mutera. Det ligger i dess natur. Är då detta verkligen ett vettigt tillvägagångssätt? Vi behöver tala om det. Gärna på evidensbaserad grund, inte i ord och handlingar som bygger på okunskap, rädsla, pengar, politik, allt som uppviglar känslor som kan bära åt helvete av rädsla för döden.



Henry Bronett ©2022

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *