Några fria tankar om att bidra.

Hur bidrar man med något vänligt, positivt nu?
Hur låter man bli att gå med i det bittra som bär utför, åt helvete?

Som liten på barnkalas minns jag att jag kunde bli stående i hörn och betrakta pågåendet. Stojet, tjattret, tjuten och de plötsliga vrålen av vällust som höjde sig över det allmänna sorlet. Den rastlösa förväntan i kön till korv med bröd, till föräldrarnas rytmiska; ”Senapketchup?”. Där stod jag plötsligt med en korv i handen som jag aldrig var riktigt säker på att jag egentligen velat ha.

Den vilda energin på sådana kalas kan jag fortfarande känna som ett växande obehag. Först omärkligt, sedan allt tydligare i magtrakten, tills jag blir varse en underliggande, stark oro. En varning på gränsen till panik i hela kroppen. Känslan av ett omedelbart, förestående hot. Energin känns lite som då Coyote jagar Road Runner. Fullt ös utan förbehåll. Man lättar från marken och springer längs väggarna utan att veta om det ska ta en ände med förskräckelse. Jag tror känslan är nedärvd hemifrån.

Minns tjuten på kalasen, de plötsliga utfallen. En vuxen ville dansa med mig för jag skulle ju ha roligt och drog ut mig på den blottade parketten. Mitt i den tjutande, hoppande, buffande, folksamlingen. En kompis hoppade upp och ner på den ihoprullade mattan längs väggen, tills han halkade och slog i bakhuvudet. Han blev liggande och skrattade hysteriskt åt sin fadäs. Alla skrattade med och högt och det märktes först efter ett tag att han blödde från huvudet.

Den sortens jubel och upphetsning skapar fortfarande oro hos mig. Särskilt då den förekommer i grupp. Om på fotbollsmatcher eller demonstrationer, spelar ingen roll. Liksom människor som söker sin tillflykt i alkohol, verkar det som om de vill tappa kontakten till sig själva och andra med flit. Under förevändning av; I det allmänna tumultet. Eller; Jag var ju så full, avsäger de sig sitt ansvar som människor.

Fast att söka avlasta sig sin frustration är ett mänskligt behov. Och att ge sig hän kan vara något av det vackraste som finns. För mig sker det, då båd hjärta och hjärna är med. I absolut närvaro. Den kreativa processen, är t.ex. sådan. Liksom träning kan vara det. En boxboll, hugga ved eller att måla. Det är fråga om katharsis, kontra hybris.

Vi behöver alla vara vaksamma på kvalitén i energin som finns runt oss nu. Ni som varit på en bra cirkus, kanske sett Victor Borge eller Bruce Springsteen på Globen, vet att det är kärlek som sprids där. Något för oss samman, påminner oss om att vi är av samma sort och värde alla.

Den som läst Ingmar Bergmans självbiografi, Laterna Magica, minns kanske beskrivningen av hans besök i Tyskland under 30-talet som ung. Han fick bo hos vänner till familjen. De tog med honom på ett massmöte. Parader, marschmusik och brandtal. Energin var så kraftfull och mäktig att han rycktes med, höjde handen och ropade, Sieg Heil!

Jag tänker att det är bra att vara med nu i vår värld. Uppmärksam på vilken sorts kommentarer och åsikter vi omgärdas av, delar med oss av. Vad är det vi skrattar åt nu, känner missnöje över? Vad är det för känslor vi söker andras medhåll i? Vad för budskap tycker vi andra ska hålla med oss om och vad om de inte gör det? Vad är det för energi vi delar med oss av?

För vi behöver varandra vet ni. Det är båd vetenskap, så väl som de flesta religioner, ateister och agnostiker, helt klara över. Frågan är som sagt hur.

Så hur bidrar vi med något vänligt, positivt nu? Hur låter vi bli att löpa med tanklöst och avstå bittra kommentarer som bär utför åt helvete? Hur håller vi oss på rätt sida, åt ljuset till, snarare än mörkret?

I närvaro med hjärta och hjärna och framför allt med varandras hjälp,
din och min, blir mitt svar.
Det är allt.
–
Henry Bronett @2023