Historietter,  Livet,  Människor,  Staden,  Sverige

Bore känns i kotorna

Kära Fb vänner!

Kvällen kommer allt tidigare på dagen nu. Det känns i kotorna. Tröttheten syns i mångas ansikten. Hos mig yttrar den sig också i viss olust att laga mat. Hellre pepparkakor med smör till varm choklad och vispgrädde. För min del får våren gärna komma hellre förr än senare och om inte våren, så åtminstone ljuset.

Visst, jag vet, jag vet, vintern har inte ens börjat på allvar än. Senhösten dröjer sig längs kajen stund. Fast jag känner doften av snön. Och igår kväll då jag bara hade husknuten kvar innan jag var hemma, viskade vinden; Bore kommer! Det absolut säkraste vintertecknen börjar synas överallt. Ljusstakarna. Och för all del, kanske en vilsen sjuarmad ibland men adventsljusstakarna är klart överlägsna i antal. De elektriska särskilt, har sedan barndomen alltid varit Vintersverige för mig. Mattröda ska de vara, kantiga, småklumpiga från 60 talet, gjorda i trä, vars armar bär små glödlampor. De skruvade jag förresten gärna på med förtjusning. De kunde bli väldigt heta. Att jag väl brände mig lite var liksom del av utmaningen och att inte skrika ’Aj!’ då. Lite åt höger, sken de upp. Lite åt vänster, slocknade de. Jag gjorde mönster, varannan släckt, sedan alla släckta. Och så med en lätt knyck åt höger, sken de upp igen.

Den djupt, lugubra årstiden antågar med adventevent start å söndag. Och förstås granrisdoft med ljus i hår. Vi blev tvungna att besöka föräldrars kompisar varje Lucia. Fick agera pepparkaksgubbar då vi var yngst och med åldern promoverade till vit nattskjorta, spetshatt och pinne med foliestjärna.

Det var plågsamt att skalda: ”Lucellelle… Lucelelle…”, och jag vet ännu inte vad det betyder. Nej och jag tänker inte googla det heller! Ett så konstigt ord, det låg kladdigt och tjockt, kvävande i mun. Familjens farfar gjorde glögg för vuxna, smälte socker ner i sprit och alla kryddorna, blev alltid på röken. Sjöng alltid högst, ostämdast och klappade tjejer i rumpan. Det var på den tiden, då man kunde göra sådant och endast få generade axelryckningar med ’han är på örat, igen gubben’ som svar. Tiderna förändras.

Och mörkret med gröten som ställs fram åt tomten i natten som endast är vaken, naken med hela baken…
Ja det där sista har väl alla skaldat som barn? Åtminstone viskat tyst för sig själv? Inte? Om inte är det dags att ni gör det nu. Gör det tyst för all del, gör det för er själva.

”Där skuttar han med luvan tomtenaken med hela pepparkaksbaken”. Slika viskningar leder till leenden och vänner som undrar vad fanken man ler åt. ”Åh, inget särskilt, lite julfröjd bara…” kan man svara då och le än mer hemligt, busigt för sig själv. Jag tror Viktor förlåter oss det. Den djupt jullugubra årstiden har också sin tjusning, den som kommer nu och känns i kotorna.

Henry Bronett

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *