Var är min väska?

Undrar mamma. “På hotellet”. Svarar jag som vi vaggar gatan fram. “Kallt!”. Säger mamma. Jag nickar som kunde hon se mig. Fast det kan hon ju inte. Hon tittar i gatan för att inte halka. Vi vaggar vidare. Försiktigt. Klokt. ”Halka inte!” Manar hon. ”Därför jag håller mig i dig ju mamma. Halkar jag, landar jag mjukt, på dig!”. Mamma skakar på huvudet. Som hon brukar när jag säger dumheter. ”Fräck!” Säger hon och kramar min arm. Jag nickar igen fast hon ju inte ser. Vi vaggar vidare.

På kafét är det varmt och gott. Det börjar snöa. Mamma nickar, pekar. ”Snö!” Säger hon. Jag nickar tillbaka. “Snö”. Säger jag.

Idag vill hon bara ha en mazarin och kaffe. ”Vill inte bli för tjockt!”, säger hon. ”Tjockt” med ett: ”T” på slutet. Så säger hon och ser ut som hon just yttrat något ytterst betydelsefullt.

Minns hemma i slutet av 70-talet. Det var väldigt mycket dieterprat ett tag. Särskilt pappa pysslade ständigt med dieter. Fast det var aldrig egentligen allvarligt menat. Pappa var alldeles för förtjust i mat och hade nog ingen allvarlig tanke på att hålla hårdare dieter. Snarare var det något som sades för att få ta en bit tårta till… eller choklad.

”I morgon börjar jag på allvar!”
kunde han deklarera och såg precis lika allvarlig och målmedveten ut då, som mamma nu. Som om en betydande livsförändring just blivit deklarerad! Men vilken dag, specifikt som var menad med: ’i morgon”, förblev oklart. Både brorsan och jag tyckte det var lustigt. ”Absolut, vi också! I morgon börjas på allvar!”, svarade vi och skrattade! Minns pappas indignerade min.

“Var är min väska?”. Undrar mamma.
På hotellet mamma. Var inte orolig, vi har pengar till fika.
Mamma nickar. Lugnad.

Mamma behövde aldrig någon diet. Hon har alltid rört på sig. Det gör hon ännu. Hon ogillar att sitta still. Blir rastlös av att inte göra något. Hjälper hellre till också på hemmet. Hon får det. Hjälpa till att duka, vika tvätt. Hon får om hon vill. Hon vill. Att vara till nytta är viktigt, tänker jag.

Vissa är med kroppen, andra med knoppen.
Mamma är med kroppen. Vill och måste röra på sig. Pappa blev allt mer knopp. Även fast han förstås tyckte att han borde börja röra sig på allvar”.

Brorsan ansluter. Vi delar minnen. Skrattar åt pappas: ”I morgon börjar jag på allvar”. Mamma håller vi i handen, upprepar om hon inte hör och svarar på hennes fråga som idag bara är denna enda och återkommande: ”Var är min väska?”. Vi svarar igen, att den är på hotellet. Ja, det är vad vi kallar hemmet där hon bor. Hotellet.

Brorsan nämner ett Youtube-klipp med George Burns som jag delat med honom tidigare. Han ler. Känner igen. Och jag nickar. Vi vet. Båda gillar. Och jag får ett klipp tillbaka. Bröderna Marx: A night at the opera. Älskar den filmen. ”And two hardboiled eggs!”

Vi skrattar. Jag ler. Nickar. Vi vet. Gillar.
Så är det också. Så går det med oss. Sakta och normalt. Inga stora sensationer. Bara kärlek, samvaro i det lilla. Vi nickar. Håller handen. Fikar. Vi vet. Vi gillar, har det bra. Tack och lov.

Och mammas väska är på hotellet.