Föräldrar,  Fotopoesi,  Historietter,  Livet,  Människor,  Psykisk hälsa,  Relationer

Reda soppor skapa hem förstå sin mening

Lyssna på Spotify



Tillreda soppor skapa hem
förstå sin mening tar en livstid

… minst.

Riktiga soppor liksom hem blir aldrig färdiga. I motsats till sådant som köps på burk eller inflyttningsklara lägenheter, kräver båd soppa och hem sina livstider att fulländas

… minst.

Alla de små tingen är det som skapar atmosfärerna kring oss. Allt det vi samlat in under resor och bekantskaper, det som skett med oss och hela vår släkt. Födslar, begravningar, giftermål och alla avsked

… alla avsked.

Summan av allt det som byggts upp, allt det som gått förlorat från generation till generation, är till slut det vi vunnit. Minnen som efter farfarsfar Bruno för så längesedan. Han som ingen av oss träffat fast vi ändå visste vem det var. Där på fotografiet i avspänd pose och rejäl mustasch. För så var modet på den tiden förklarade pappa. Bruno, så väldigt högst levande för oss och vars namn ger en sådan alldeles särskilt trygg känsla åt vår familj. Han hade rejäl mustasch och humor. Arbetade hårt och älskade barn. Och ja oss hade han verkligen älskat, det visste pappa också att berätta. Brunos cigarettetui i silver finns ännu i vitrinskåpet med ingraverade födelsedagsönskningar. I det vänstra hörnet finns en liten fyrklöver av guld. För turs skull. En gåva från vänner och bekanta, människor vars namn vi inte har en aning om vilka de var; ”Grattis Bruno på åttiofemårsdagen!” Och det händer väl att jag öppnar etuiet och förnimmer, helt lätt den mjuka doften av tobak.

Vi har ett magiskt kycklingben också. Gammelmormor lade det i soppan. Det var under de riktigt svåra åren; Må de aldrig komma igen. Då fanns inga pengar till mat, skor, än mindre till ett riktigt hem

… ett riktigt hem.

Alla i vår familj visste att inte bara gud utan också kycklingbenet genom gammelmormors besvärjelser, hade räddat oss. Med kycklingbenet förtrollade hon våra soppor, gav dem riklig smak, extra näring och räddade familjen undan svälten. Benet ligger i en liten ask av cederträ nu. Som en relik efter helgon, dem man kan betrakta i katolska kyrkor ligger det där. Jag tror det i alla fall. Fast jag har aldrig vågat öppna det. När exakt kycklingbenet placerades i asken istället för i soppan vet jag inte. Jag antar att det måste varit efter kriget, då pengar fanns till mat igen. Kanske också till ett riktigt hem

… ett riktigt hem.

Jag har alltid undrat var asken kom ifrån. Mamma vet inte, pappa visste inte heller. Den har en inskription på tyska; ”Es soll uns nie schlechter gehen”, ung: det ska aldrig gå oss sämre. Så säger vi i vår familj när vi skålar som vid högtidliga tillfällen. Som på nyåret; ”Es soll uns nie schletchter gehen”.

Så till sist förstår jag att det måste få sin tid. Det behöver finnas ett före oss och komma ett efter oss, ska ett riktigt hem bli till, en soppa få riklig smak. Tiden ger livet sin kontext, tydliggör ett sammanhang och kanske får vi också mening?

… ja kanske också mening.

Tiden är soppors viktigaste ingrediens. Med tiden blir soppan rätt melerad. Smaker mognar över generationer. Förfinas. Subtiliteterna, leks och värks fram, finslipas över tid. Just som tiden länder tapeter sin patina, oxiderar silveretuier, skapar den också våra berättelser, ger oss världar att leva i. Tiden låter våra sagor växa till kultiverade soppor vid middagsbordet. Om hur vi överlevde berättas, hur vi flydde undan armod också. Kanske förtäljs ibland, hur vi kom fram till sist, räddades till fred och välstånd, till ett hem, till där vi sitter nu.

… ”Es soll uns nie schlechter gehen.”

Och mammas ord en gång i köket minns jag särskilt. Orden som flätades samman, knöts till de rika dofterna som steg från soppan. Så gavs orden ytterligare smak och djup; ”Jag vet vad det heter att ha förlorat allt …”, sade hon allvarligt. Hennes mamma hade lagat soppan och hennes mamma innan dess också förstås, hon med kycklingbenet. Fast som sagt, asken av cederträ vet jag inte var den kom ifrån. Ingen vet.

Den som förstår att tåligt låta tidens tillfälligheter förädla smaker, reder de bästa sopporna. Som då farmor i hast använde Sichuanpepparn, den hon fått från en avlägsen släkting, istället för torkad basilika. Eller då mamma modigt använde koriander, eftersom lagerbladen var slut. Båda lyckliga infall i tiden. Tillfälligheter och misstag skapar de blommigaste, ljuvligaste dofterna och flätar samman de rika smakerna till ett hem.

… ett riktigt hem.

Och i Berlin innan det andra världskriget, hade gästande barn råkat slå ett ordentligt hål i vardagsrummets vägg. De vilda upptågen hade uppmuntrats av ja, var det farmor eller farfar? Det får vi aldrig veta. De skyllde ju alltid på varandra de där två och vi skrattade gott åt det. Farmor med ett pillemariskt leende: ”Skulle jag? Inte, det var Herman!”, sade hon och pekade på sin man. Farfar sedan med synnerligen indignerad min; ”Vadfalls kvinna, peka med ett naket finger på en klädd karl? Du vet Gretchen, att jag är ren som nyponrosen om våren!”. De spelade teater för oss, skyllde på varandra med förtjusning, var med varandra ocj fick oss ofta att skratta. De älskade varandra.

Småningom skyldes hålet i väggen av en tavla. Motivet hade varsamt rivits ur en bok om Chagall. Boken hade morfar, salig i minne, fått då han sulat om ett par skor åt en kund som för ögonblicket varit utan pengar. Minst lika fin som en äkta Chagall för hundratusentalskronor, vackert inramad med vitt passepartout och diskret guldram, dolde den förtjänstfullt hålet i väggen. Och allt sedan dess, för hålet i väggens skull, älskar familjen Chagall och hans flygande älskande par.
Så ger tiden rummen sin värme, soppor sin själ och livet dess mening

… ja kanske också mening.

Så växer dofter, smaker genom tid, soppor och hem i tålamod och kärlek. Genom välgång och olycka växer de fram, något som ett halvfabrikat, frysta pulver eller färdiga möblerade hem aldrig förmår efterlikna.

Så glöm inte dina förfäder. De som hackat morötterna, skalat potatisen, blivit tåriga av den gula löken och läst besvärjelser över gamla kycklingben lagda i soppor. Glöm inte de trasiga näsdukarna, omsorgsfullt vikta kring en bit ost eller den slöa kniven som delat den sista biten bröd.

Minns pappa i fåtöljen med tidningen sent om natten. Trött i bara kalsongerna, med en liten, liten whiskey under Chagallen från morfars bok.

Nu hänger den i vårt vardagsrum och jag står i köket med dofterna de blommiga, med de tusen små tingen och alla minnen som flätats till smaker och berättelser.

Sonen kommer in, ser på mig; ”Är du ledsen pappa?”
”Skurit löken bara” svarar jag; ”Det blir mammas soppa ikväll.”

Och jag tänker att jag vill förklara det för honom en dag, att tiden behövs för att

fullända soppor skapa hem
förstå sin mening
tar en livstid

… minst.


Stockholm den 31 dec. på gränsen till 2023.
Henry Bronett.

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras.