Alzheimer,  Föräldrar,  Livet,  Psykisk hälsa,  Relationer

Ränderna går ur!

Det uppstår situationer med mamma som jag inte kunnat föreställa mig. Inte för än det sker. Sedan en tid har mamma ordentligt ont. Förhoppningsvis – det är vad vi tror, båd sköterska och läkare – är det Ischias (ni som inte vet får googla!).



Om det är ischias, är det viktigt att man rör på sig, får igång blodcirkulationen på det onda stället. Fast det kan också vara så att mamma har ramlat. Men hur ska mamma, som glömmer att hon har ont för än hon känner det liksom på nytt, då hon ställer sig upp eller sätter sig ner? Har hon ramlat, minns hon det i alla fall inte längre. Hon har inga blåmärken i alla fall. Inget är brutet. Fast det kan ju vara sprucket. Vi vet inte. När hon ligger eller sitter, gör det inte ont säger hon. Det är ju bra. Ibland går hon själv också, fast det gör lite ont. Men sedan plötsligt, förmår hon inte och det gör väldigt ont. Då kan hon inte resa sig själv och därmed inte utföra de naturligaste behoven (så tacksam för den fantastiska personalen, som de bryr sig om mamma!).

Att se mamma i rullstol var ingen höjdare. Jag som känner henne som en rörlig person. Hon har varit det i hela sitt liv.

Och det finns något att lära sig precis i detta som anhörig. Och något att lära om sig själv. Nämligen; Vi är inte dem vi en gång var. Självklart inte och faktiskt har vi aldrig varit dem vi varit. Vi kan egentligen bara vara dem vi är nu. Fast vi har våra minnen såklart. De kan vara förrädiska. För de håller oss kvar i illusionen att vi ännu skulle vara som förr. Minnen är fint att ha. Som smycken, små klenoder, ägodelar som skänker glädje kanske. Fast inte när vi använder dem som måttstock, till hur vi bör vara nu. Hur vi ”borde” vara nu.

Då gör vi oss och andra en otjänst. För att belasta nuet med att jämföra oss med hur vi en gång var, tjänar inget till. Att minnas är en sak och glädjas åt det förgångna, absolut och lära av det förflutna, ja såklart! Fast sedan behöver vi också upptäcka oss och varandra varje dag. Varje dag på nytt.

Så försöker jag se på mamma nu. Hur är hon idag, för ögonblicket. Och jag försöker låta bli att jämföra henne, med den mamma jag kände från igår. inte alltid lätt såklart. Fast viktigt. Mamma är inte som hon var förr. Faktum är ju att ingen av oss är det! Så har vi något att upptäcka om oss själva och andra var dag.

Minnen är som sagt fint. Bra för oss som har det. Vi kan bearbeta sådana och sålla bort också det vi inte tycker om. Men dagen som den är, varje dag vi får, betyder att vi inte längre är desamma som förr.

Så visst går ränderna ur. Det är bara så att vi ofta gör vårt bästa att försöka hålla varandra kvar i något som varit, som inte längre är. För det är något att stå ut med, att leva i detta nu. Det är mycket gott med det och en del ont också.


Det är ett avsked från som vi var och en ny bekantskap som dem vi är, som vi var som vi är och har möjlighet att bli. Just nu.


H. Bronett ©2024

One Comment

  • Ulla Westholm

    Så fantastiskt fint du skriver. Jag är så glad att följa dig och se hur Carla mår och (du) och hur hon har det på alla sätt. Ledsen att hon har så ont och jag hoppas det är övergående snart för som du sa … hon har ju alltid tyckt om att röra på sig.
    Tack att du delar med dig Henry
    Kram
    Ulla

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *