Föräldrar,  Historietter,  Psykisk hälsa,  Video

En Julsaga

”Vad vore jag för en människa om jag inte kunde få koppla av ibland med ett glas vin eller två?”
Som det blir i livet med föräldrar som har barn vars föräldrar tar ett glas vin eller tre…

Var rädd om era barn, låt bli alkohol i deras sällskap under jul och nyår – ja alltid.

Text, foto, inläsning: Henry Bronett. ©2021

Ett julbrev.

Henry Bronett läser – En Julsaga.

EN JULSAGA


Och ärligt talat vad vore jag för en människa om jag inte kunde få koppla av ibland med ett glas vin eller två? Jag kanske behöver det och förtjänar det! Jag arbetar hårt som alla andra, får det att gå ihop för det mesta och har alltid gjort rätt för mig. Att koppla av med ett glas vin då, är inte farligt, inte underligt. Det är också en verklighet som barn kan vara så goda att lära sig. Ibland får barn låta vuxna vara ifred och kan gott sköta sig själva en stund. Som om det nu skulle vara så märkvärdigt. Välkommen till verkligheten!

Så tänkte jag då och sade det också. Högt så du hörde. Så fort det gick att byta perspektiv från dig till mig tänker jag nu. Från att vara ett vi, till att bli ett bara jag på ett ögonblick. Och var det så konstigt? Du mitt barn, jag din förälder som älskar dig. Jag som alltid tagit hand om dig så gott jag kunnat. Sett till att du hade kläder och fick mat, allt du behövde. Det var alltid du och jag. Det var alltid vi. Även när jag talade med någon annan, blev du med i konversationen på något vis, det blev så eftersom det ju alltid var du och jag som gjorde allt. Vi åt ihop, såg på tv ihop, lekte kurragömma och byggde lego ihop. Vi badade ihop. Du med gummianka och jag väntande på dig med tjock frottéhandduk. Vi var tillsammans nästan alltid på den tiden. Och på söndagar blev det pannkaka med grädde och sylt för det mesta. Fast mot slutet kanske mer sällan. Jo, jag sov oftast bort söndagarna, jag vet. Så blir det med föräldrar som har barn som har föräldrar som tar ett glas vin, ibland tre.

Ibland orkade jag helt enkelt inte mer. Var så trött, så trött, så fruktansvärt trött. Jag behövde koppla av med ett glas rött. Och så blev det inte, var det inte vi längre. Inte då. Jag minns hur du tittade på mig. Att du tog ett steg bakåt, blev försiktig, höll avstånd. Du visste att jag kunde bli irriterad och försvann, höll dig undan för att inte störa. Jag kommer alltid att minnas hur du sneglade osäkert på mig. Tittade på mig som en främmande. Ibland var du nog rädd för mig. Jag såg allt i dina ögon. Att du inte visste vad det skulle bli av dig. Ibland satt du under bordet i timmar och bevakade mig, tills jag blev irriterad. Då gick du in på ditt rum eller låste in dig på toaletten.

Jag domnade bort i soffan och du blåste ut stearinljusen, lade en filt över mig. Jag vet för det var så jag vaknade. Och du hade somnat på golvet i ditt rum med kläderna på bland allt lego. Du frågade mig aldrig något när jag drack. Sa aldrig något till mig efteråt. Och du blev tyst och tänk jag tyckte nästan du blev irriterande osynlig. Jag kan fortfarande se det i dina ögon ibland, fast det var så länge sedan. Fast du är vuxen kan jag fortfarande se det. När en flaska vin komma på bordet, kommer tystnaden över dig precis som då. Du blir undvikande, tar ett steg tillbaka som om du var påväg att gömma dig under ett bord eller fly till ditt rum och vänta på att det äntligen ska bli morgon.

Jag kan inte ta tillbaka det jag gjort. Fast jag kan visa dig att förändring är möjlig. Visa dig att jag aldrig vill byta perspektiv från dig till bara mig igen. Någonsin mer. Och det är troligt att jag kommer att göra misstag, du kommer att bli besviken på mig. Säkert. Fast kanske kan du förlåta mig om jag menar allvar. Du ska aldrig mer se mig onykter. Du ska inte blåsa ut stearinljus och lägga en filt över mig för att jag domnat bort i en soffa. Aldrig mer att jag försvinner från dig i en flaska.


Text: Henry Bronett ©2021

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *