Föräldrar

Att bli sedd i ord

Farsan undrade förstås vad det egentligen var jag pysslade med.
Även om han inte sa det rakt ut. Nej, aldrig rakt ut. Det var mer en subtil gest här, ett höjt ögonbryn där och ibland kom det ett överseende leende. De var värst, de överseende leendena. De lät mig förstå att mitt poetande inte var riktigt vad han tänkt sig för mig. Inte för att poesi nödvändigtvis var dumt. Nejdå, pappa var latinare och minst sagt hyfsat bildad. Han svängde sig gärna med citat och kunde fältskärarens i passager. Fast att jag skulle hålla på med sådant där? Nä!

Mamma däremot har alltid varit oförblommerat positiv. Inte för att hon nödvändigtvis begriper vad jag skriver alltid, utan för att allt jag pysslar med är bra bara, eftersom jag ju i hennes ögon är ett geni. Mammor har rätt att tycka så om sina barn. Den enda för henne, lilla sorgen är väl att jag saknar en riktig titel.

”Du kunde blivit ingenjör” Menar hon. ”Ingen-gör”, som hon uttalar det med tysk accent. Och tycker att jag borde kunna vara poet och ingen-gör, samtidigt.

Var uppe med diktsamlingarna till henne idag. Hon blev glad. De var väldigt fina, tyckte hon. Särskilt fotografierna. Ja, för hon har allt lite svårt med text nu. Ögonen vill liksom inte läsa så många små bokstäver efter varandra.

”Men vem är det väl som ställer en hel soffa på gatan?”

Undrar hon och pekar på ett fotografi i diktsamlingen ”Veckan Har Åtta Dagar”.
Så läser jag upp dikten som hör till fotot för henne. Mamma lyssnar, nickar och förstår. Hon tycker det är sorgligt att texten handlar om en person som inte kan uttrycka sin längtan, inte en enda gång i sitt liv. Hon känner igen det och berättar att man inte heller är i situationer alltid, så man har råd att uttrycka längtan. Så minns hon kriget en skvätt. Det var andra saker som prioriterades då. Överlevnad. Längtan fanns det inte plats för, knappt ens ordet. Så läser jag en dikt till i anslutning till det hon säger. Igen nickar mamma, igen förstår hon vad jag skriver.

Och vet ni, jag tror faktiskt att det var första gången hon verkligen förstod vad jag skrivit. Även om hon snart har glömt att vi läst ihop, att hon gillat dikterna, lämnar jag henne ändå med viss glädje den här dagen. Mamma hade sett mig i mina ord, förstått mig i dem. Vi hade mötts i dem och det var berörande.

Vem vet, kanske kan jag läsa något jag skrivit för henne igen i morgon, om det skulle falla sig så.


Henry Bronett ©2021

LÄMNA ETT SVAR

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *