Att inleda ett samtal
Det är i samtalet vi lär oss något om oss själva och varandra. I förmågan att lyssna på en annan människa och samtidigt höra sig själv. Så ger vi varandra konturer, uppmuntran, respekt, innehåll och mening.
"Och herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?”
Ur Bibeln. 1 Mosebok 4: 8-12
Gud ställer en fråga till Kain som han faktiskt redan vet svaret på, varför? I ”fädrens sägner” (Pirkei Avot), menar man att ”Gud ville inleda ett samtal”. Det är i samtalet vi lär oss något om oss själva och varandra. I förmågan att lyssna på en annan människa och att samtidigt höra sig själv. I vårt land har vi mycket förlorat den förmågan. Det debatteras hellre. Innehåll, får allt mer stå tillbaka för yta, de snabba nedgörande replikerna är viktigare än en allvarlig nyfikenhet på varför och vad som egentligen känns och tänks. Pajkastning förekommer ymnigt, det är farligt för vår demokrati. För när vi förlorar samtalet, när sarkasm och bitterhet och vad-var-det-jag-sa, mentalitet styr dialogen, förlorar vi också möjligheten att lära oss något nytt.
Var finns våra förebilder för intelligens, kultur, fördjupade samtal, sökande efter vad som är sant? Inte svaren, inte åsikterna eller viljan att bevisa sin rätt, är det väsentliga. Det leder till isolering, var och en för sig själv mot andra. Det är i samtalet som sanningen blir uppenbar, som i alla processer. Så när Gud frågar Kain fast han redan har svaret, är det av allvarlig nyfikenhet, ur en vilja att förstå och närma sig en människa, hennes hjärta och tankar. Det är i samtalet vi lär oss något om varandra och om oss själva. Det är så vi ger varandra konturer, uppmuntran, respekt, innehåll och mening.
- Henry Bronett
Ur Bibeln. 1 Mosebok 4: 8-12
Gud ställer en fråga till Kain som han faktiskt redan vet svaret på, varför? I ”fädrens sägner” (Pirkei Avot), menar man att ”Gud ville inleda ett samtal”. Det är i samtalet vi lär oss något om oss själva och varandra. I förmågan att lyssna på en annan människa och att samtidigt höra sig själv. I vårt land har vi mycket förlorat den förmågan. Det debatteras hellre. Innehåll, får allt mer stå tillbaka för yta, de snabba nedgörande replikerna är viktigare än en allvarlig nyfikenhet på varför och vad som egentligen känns och tänks. Pajkastning förekommer ymnigt, det är farligt för vår demokrati. För när vi förlorar samtalet, när sarkasm och bitterhet och vad-var-det-jag-sa, mentalitet styr dialogen, förlorar vi också möjligheten att lära oss något nytt.
Var finns våra förebilder för intelligens, kultur, fördjupade samtal, sökande efter vad som är sant? Inte svaren, inte åsikterna eller viljan att bevisa sin rätt, är det väsentliga. Det leder till isolering, var och en för sig själv mot andra. Det är i samtalet som sanningen blir uppenbar, som i alla processer. Så när Gud frågar Kain fast han redan har svaret, är det av allvarlig nyfikenhet, ur en vilja att förstå och närma sig en människa, hennes hjärta och tankar. Det är i samtalet vi lär oss något om varandra och om oss själva. Det är så vi ger varandra konturer, uppmuntran, respekt, innehåll och mening.
- Henry Bronett