Syrsan och månen.

”Alltid velat vara en hingst som galopperar över ängar så fritt, vilt att till och med vinden måste hålla sig i min man för glatta livet…”

Suckade skrothögen sorgset och såg ut i aftonen som kändes så extra tyst och tom. Det var nu inte konstigt eftersom det blivit kallt och frostigt. Inte var det många som ville ut i sådant väder inte, annat än den som absolut måste förstås. Märkligare då var syrsan som plötsligt och fräckt hoppat upp på skrothögens rygg och börjat gnida täckvingarna mot varandra. Högt, högt lät syrsan och verkade helt bortse från tiden som ju hade blivit vinter.

”Vad gör du, en Gryllidae på min rygg? Undrade skrothög: ”Och ett sådan väldigt oväsen du för!”

Fast syrsan brydde sig inte alls om att svara, utan gned, gned, käckt vidare. Och månen hörde syrsan och fick se skrothögen:

”En sådan vilsen, sorgsen, skönhet!”

utbrast månen och var genast förälskad. Och med sitt innerligaste, mjukaste och mest förtrollande och absolut vackraste silversken klappade månen, skrothögen över dess rostiga manke:

”Du är kära skrothög, som du alltid varit.”

Viskade månen och såg hingsten galoppera bort med syrsan över vinterängarna. Och vinden? Jo, den fick minsann hålla i sig i manen för glatta livet.

henry bronett ©2020

foto: henry bronett ©2020

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *