Om utan ord

Som i den lilla elfenbensvita villan utanför Paris. Två våningar. Bruna fönsterluckor. ”De står alltid öppna. Särskilt vid åska”, förklarade hon och bjöd in oss.

Sådan enkel skönhet här var. Sparsamt inrett, fast inte snålt. Estetiskt utan snobberi. Allt andades omsorg. Allt i balans. Så lärde jag känna henne. Ordlöst. En tjock afghan täckte det största rummet i huset. En kristallkrona hängde över den. Annars inte en möbel i hela rummet.”Jag tycker om att röra mig fritt ibland. Dansa.”sade hon självklart. Genom de stora fönstren var utsikt över gröna, mjukt rullande kullar, ända bort till horisonten. Några ekar också här och där, som av en tillfällighet. Säkert hundraåriga.

”Att få se det åska…”, sade jag.
”Ja.”, svarade hon.

Vi fortsatte genom rummen. Jag aktsam att inte röra vid något, inte rubba balansen. Hon lugnt efter, lät mig se, göra som jag ville. Ibland vände jag mig om efter henne och hon log. Trygg, stolt. Och för varje rum växte stormen i mig. Som just i detta ögonblick. Frestelsen att ge efter, tappa förståndet, tillhöra helt, fullt. Så fortsatte vi upp för trapporna till övervåningen. Utan rädsla för stupet. Ingen av oss röde vid det med ett ord. För sårbarhets skull. Det som så lätt går sönder om man söker förklara det. Och var de andra blev av tänkte jag inte på. I sängkammaren fanns en Turner hon ärvt. Där blev vi. Länge.

hb ©2020.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *