Om passion.

Hennes föräldrar kände mina föräldrar. Hennes var på besök från Schweiz och mina visade upp Stockholm. Sevärdheter ni vet : Strömmen, Slottet, Skansen.

”Ich mag Dich sehr”

viskade hon plötsligt och kysste mig. Som jag rodnade. Ja något alldeles förfärligt överraskad blev jag och förstod inte riktigt varför hon gjort så utan förvarning.

”Passion, känn att du lever!”

Skrattade hon åt mig. Det gjorde hon ofta och jag tyckte nog om det fast jag mest var förvånad hela tiden. Vi hade god tid för oss själva fast våra föräldrar var i ständig närhet. De gick före oss på promenader runt Djurgådskanalen eller runt i museer och pekade för varandra, ni vet som man gör. De tittade på Vasaskeppet, åt sotare på Skansen, allt så som man gör. Och medan de åt och pekade hit och dit, talade hon med mig om moral om filosofi, Kant och kategoriska imperativ, om utilitarism och så buffade hon lekfullt på mig och skrattade. Jag hade inte den minsta aning om vad allt det där skulle betyda, det hon talade om. Jag var mest utan tanke på något alls egentligen, i tidiga tonår, frustrerad över att mina extremiteter tycktes växa i olika takt, åt olika håll och så hade jag fått en finne över höger ögonbryn. Jag var ful och hon skrattade åt mig och jag tyckte om det fast jag inte visste varför. Hon såg allvarligt på mig och tog min hand, höll den mot sin kind. Så tog vi adjö och de flög hem. Det var allt som var med det. Det blev tomt minns jag i mig. Tristare utan att jag riktigt visste varför. Och passion, nej det ordet begrep jag inte annat än att det var något vilt med det, kanske också farligt?

En tid därefter fick jag post. Ett brev, handskrivet som det kunde hända förr att man fick. Det var från henne, skrivet i blått bläck. Hon hade så vacker handstil, omsorgsfull. Och hon skrev som hon talat med mig. Om mening, att livet var kort, hur hon tänkt med sitt liv, sin framtid. Också om passion och kärlek skrev hon och att hon var glad att hon kysst mig. Det skrev hon också. Jag läste brevet flera gånger med beundran och förundran. En LP hade hon skickat med. En present. För att jag bättre skulle förstå ’passion’, skrev hon. Och jag tyckte jag hörde henne skratta åt mig då. Tchaikovsky ”Pathétique” stod det på skivomslaget.

Så med dörren stängd låg jag på golvet i mitt rum och med volymen på högsta lyssnade jag. ”Så överdådigt stort och väldigt!”, tänkte jag och för första gången tyckte jag mig förstå något om passion, ja kanske anade jag till och med något om kärleken. Ja kanske.
Som jag önskat att hon blivit hos mig något längre då, om så bara en stund till, att höra henne skratta åt mig.

Henry Bronett 2019

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *