Om att skriva.

Skriver mot färdigt här.
Intensivt och koncentrerat gallrar jag den egna längtan, önskan ur berättelsen. Följer strömmarna under orden, upp till sin källa eller fram ut i det oändliga, där ljudlösheten väntar och mjukt löser upp varje mening i atomer.

Det stormar utanför.
Regnet piskar mot fönsterrutorna och medan jag stänger avvägar, allt det som inte håller sig vid ämnet, trummar dropparna rastlöst.

Dina löften också, som ogräs överallt i kapitlet. Markerar dem, trycker på returtangenten och så är de borta. Den brustna tilliten syns också. Snubblar över den lite här och där. Hur mycket uppmärksamhet den än ges, växer den sig inte tillfreds. Kanske är den ohjälpligt sprucken, fast i ett ständigt, näringsfattigt, oväxande?

Men jag får hålla mig till berättelsen, det måste jag, den kommer först. Konsten att stanna hos den, följa dess sanning och inte den egna. Övrig vanskötsel får vänta eller sker något parallellt här kanske? Inget är på ett sätt bara, påminner jag mig. Livet väntar inte. Växer, går sönder och läks till och med under tiden som jag skriver här… så ständigt hos oss alla.

Henry Bronett ©2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *