Ljus kräver mer …

Ljus kräver mer än mörker – fria tankar..

Lägger jag ut kortare texter eller poesi, vilket sker ibland, kommer ofta uppskattning igen och ni som läser, gillar, delar tankar, är guld värda. Tack! Att få ta del av era erfarenheter och fria associationer, är berikande. Glatt överraskande också att dela allvar och skoj med människor jag aldrig träffat. Ibland lär vi känna varandra och ibland uppstår också vänskap.

Det sker i en ljus atmosfär. Generöst, som det ska vara. Ett samtal föds av sort med texten överst som avstamp och så spinns en tråd av tankar och associationer fritt, gemensamt. Sist berättade någon för mig om en kär avliden, en annan om bäbisen som börjat få tänder, stoppat tuggleksaker i mun och äntligen slutat skrika. Så ljust, vackert och skört, tänkte jag. Kostbart att få ta del av det.

Och för en tid sedan tänkte jag endast skriva sådant framgent. Inte producera fler texter som frambär bestämda åsikter som t.ex. om vuxnas alkoholkonsumtion, en frågan som är särskilt viktigt då den drabbar så många barn. Eller nyss då jag skrev kort om Centerns, i mina ögon vilsna motion, att förbjuda omskärelse i lag. Särskilt vill jag undvika debattsidor. Atmosfären blir nämligen genast allt annat än ljus och tillåtande. Mörker, hätskhet härskar där.

Fast långt fler läser och reagerar på debattinlägg än på poetiska inslag. Kanske inte så konstigt? Vi dras ju åt olycka och konflikter. ”Ond bråd död säljer lösnummer”, sade en säljchef på Expressen till mig en gång. Beredskapen för katastrofer sitter i ryggmärgen på oss. Våra ögon dras åt rörelse, fara i första hand, inte skönhet. Vi är beredda att fly och fäkta först, så överlever vi.

Och fast rofyllda inslag som manar till stillhet och eftertanke, ofta är vad vi behöver, lockar de inte alls. Det är komplicerat men ljuset kräver mer energi än mörkret. Att se det som gör ont, som är fel, vända sig mot det och göra något vänligt med det, det kräver mycket mer. Ibland, verkar det omöjligt. Vi ids inte. Att tänka dubbelbottnat, komplicerat, särskilt inte till vardags med allt arbete som måste klaras. Vi har för ont om tid helt enkelt. Just det, tiden räcker inte! Så äntligen kommer helg och godis och en sup. I veckan gäller lugnande preparat annars ingen sömn, arga blickar i morgontrafik och kanske ett redigt dra åt helvete, eller en örfil åt den som står närmast, ifall det blir för mycket. Vi har inte tid med ljuset, välvilja, att förstå (vare sig andra eller oss själva). Nej, ljuset kräver mer än mörkret.

Kanske för att det är enklare att läsa om andras onda, bråda död i media, att bortse från sin egen. Att ta sig an ett poem av Gullberg eller Södergran, slår an och kräver att vi tar oss först genom vårt eget mörker… utan några garantier om ljuset.

Henry Bronett ©2019.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *