”Ett julbrev.”

Ärligt talat, vad vore jag väl för en människa om jag inte kunde få koppla av ibland med ett glas vin eller två? Jag behöver det och förtjänar det! Det är inget vidare farligt eller underligt med det. Det är också en del av en verkligheten som barn gott kan lära sig, att vuxna tar ett glas vin eller en öl ibland. Vuxna arbetar hårt. Ibland behöver vi få koppla av och barn kan gott sköta sig själva en stund. Som om det skulle vara så farligt med ett glas vin eller två. Nej vet du vad, välkommen till verkligheten!

Så kunde jag tänka och säga högt så du hörde, och så gjorde jag också så du såg. Det gick snabbt de kvällarna, tänker jag nu, då jag kopplade av med ett glas vin. Så fort det gick att byta perspektiv från dig, till bara mig. Jag märkte det inte ens att gränserna mellan oss suddades ut. Från att vara ett vi, till att bli bara ett jag. Det hände på ett ögonblick. Och var det så konstigt då? Jag som alltid tagit hand om dig, sett till att du hade kläder och fick mat. Det var alltid du först och sedan jag. Det var alltid vi som var tillsammans. Ja nästan alltid var det så. Även när jag talade med någon kom du ändå med in i konversationen till slut. Det blev ju så eftersom du ju alltid var med mig och jag med dig. Och det var jag som gjorde allt för dig, som en förälder ska. Vi åt ihop, vi såg på tv ihop, vi lekte kurragömma och byggde lego ihop. Det var vi som badade ihop. Du med gummianka och jag som väntade på dig med tjock frottéhandduk. Vi var tillsammans nästan hela tiden. Och om söndagarna ordnade jag pannkakor med grädde och sylt för det mesta och det gjorde jag gärna. Fast mot slutet blev det ju mer sällan. Jag sov bort söndagarna. Jag vet det. I början någon gång då och då, senare allt oftare, till slut hela tiden. Och sedan var jag dagen efter. Så var det och så kan det bli med föräldrar som tar ett glas vin ibland. Jag vet det.

Du förstår ibland var det verkligen så att jag inte orkade mer, jag bara inte gjorde det. Ibland var jag så trött, så fruktansvärt trött att jag måste få ta ett glas. För jag behövde koppla av. Ett glas rött bara, kanske två till slut fler, ibland många fler. Och ja, då kanske det inte var vi längre. Inte just då i alla fall. Då var det bara jag. Inte alls du. Jag vet. Och jag vet hur du tittade på mig, tog ett steg tillbaka, blev försiktig, höll avstånd. Jag minns dina oroliga ögon, för du visste att jag kunde bli irriterad. Jag vet hur du sneglade osäkert på mig, tittade på mig som en främmande. Ibland blev du till och med rädd för mig. Jag vet, jag såg det i dina ögon. Och jag vet att det var jag som försvann, från dig, försvann i dimman. Jag vet att det var jag som lämnade dig. Och du visste inte vad det skulle bli av dig. Då satt du under bordet i timmar, ja om det var lugnt. Men om jag var irriterad, ilsken och gråtig, då gick du in på ditt rum. Och några gånger låste du in dig på toa.

Vissa kvällar somnade jag i soffan och du måste ha blåst ut alla stearinljus och lagt en filt över mig. Jag vet för det var så jag vaknade. Sedan fann jag dig i ditt rum. Du hade somnat på golvet med kläderna på bland allt lego. Du frågade mig aldrig om något när jag drack ens ett glas. Du sa aldrig något om efteråt heller. Vi båda låtsades inte om något då. Ibland ser jag det ännu i dina ögon fast det var så länge sedan, fast du var liten då. Och fast du är vuxen nu vet jag att när du ser en flaska vin komma på bordet, då kommer tystnaden i dig, du blir undvikande som om du tänkte ta ett steg tillbaka, helst fly till ditt rum och vänta på att det äntligen, äntligen ska bli morgon. Det sitter i ryggmärgen. Jag vet.

Jag kan inte ta tillbaka det som jag gjort. Jag kan aldrig göra något åt vår historia. Men jag kan visa dig att förändring är möjlig nu. Jag kan visa dig att jag aldrig tänker byta perspektiv från dig till bara mig igen. Aldrig någonsin mer. Och fast jag kommer att göra misstag och du kommer att bli besviken på mig, för så är det med föräldrar, vi gör fel ibland, fast förtjänar en chans, fler om vi söker ändra oss på allvar. Men jag vet att jag kan lova dig nu, att du aldrig mer ska få se mig onykter. Aldrig mer ska du få se mig somna ifrån allt på soffan, aldrig mer att du ska blåsa ut stearinljus om natten för att jag har druckit mig ifrån allt. Aldrig mer att jag försvinner i missbruk, från dig.”


Henry Bronett ©2019
(Historiett, Publicerad första gången i Expressen julen 2017.)

25 svar på ””Ett julbrev.””

  1. Å där faller mina tårar och jag skämms för jag var också den som fick en filt över mig och skrämda ögon på kvällarna! Tack för du satt ord på känslan. Men aldrig mer!

  2. Vad fint skrivet med en riktigt empati. Och förståelse som oftast förnekas.❤ kärleken är störst av allt.

    1. Hej! Har alltid varit ett stort fan av Cirkus scott och har många minnen av den tiden. Det känns starkt att läsa detta brev och mycket sorg och ändå mycket gott i att det finns en förståelse i vad ett glas eller flera kan göra.Det brev som du skriver hjälper nog många att känna ibgen sig i detta stora problem som berör ens familj! Man sårar alltid dem mest som står än närmast. För där finns många känslor.Llll Hoppas allt är bra och Du får en God Jul och ett Riktigt Gott Nytt ÅR!!

  3. Ja precis så är det! Jag är gammal nu och pappa är död, och allt är förlåtet! Men jag tänker ibland, att mina barn och nu barnbarn ska aldrig uppleva en julafton eller vanlig helg, med fulla människor hemma hos mej!❤️

  4. Tack. Finns mycket mer att säga, åtminstone av oss som varit där. Men det får nog inte plats här.
    // Willy Pettersson, 14 år sober nu. ❤

  5. Wow. Känns som mitt brev. Så nära och ärligt.
    Starkt brev känslosamt.
    Varit nykter i 5 år om allt vill sig väl 3 januari 2020

  6. Tack för din livs levande historia, fint att du skrev den så vi andra bättre kan förstå hur livet också kan bli. Både för vuxna och barn. Hoppas riktigt många läser och förstår vad du menar. Kram till dig från mig.

  7. Tack, så ärligt, naket, sårbart beskrivet av dilemman av att vara människa…
    Jag blir berörd av modet av att våga se, att vakna upp och ta ansvar💚 jag blir varm i hjärtat av medvetenheten till att stå upp för det som varit och ”göra” bättre.💞🙏
    Tack för att du delar med dig av erfarenheten.

  8. Wow! vilket vackert brev. Jag kan känna igen mig. Ska bara ta några glas vin och slutar med en hel ocean ! Jag nykter idag, haft en jätte fin jul och nyår. Önskar att jag vaknat till tidigare hm.😉 Nä nu ska jag göra rätt och njuta av livet som har så mycket att ge. Stort tack till Eilert och Blåsippan 😊 😻 💖

  9. Jag minns den tiden, med min mor. Avliden alldeles för tidigt. Stort hjärta, mycket kärlek, skratt och värme…men när flaskan tog över var den kärleken större än den till oss. Det ständiga pendlandet gjorde mig till den jag är idag, analytisk, inkännande, försiktig och viktigast av allt, nykter. Inte druckit sedan jag fyllde 16.
    Det går att leva utan alkohol🙏

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *