EN RIKTIG JAMARE

Det var nu ingen ful, grå, klump till katt som kom emot honom då han först klev ut i midsommardagen från radhuset på Blåsippevägen 3. Per Helmer Bastholm var allvarligt lättad då han såg att katten i själva verket var den, grå, tjocke terriern Vilgot. Om än den liksom katten Per Helmer först trodde sig sett ändå var ful.

”Det var för väl!”, tänkte Per Helmer och klappade tjocke Vilgot rätt i ögat. Det råkade bli så eftersom han ännu inte satt på sig glasögonen (Per Helmer, inte Vilgot). Det gjorde nu inget eftersom Vilgot ändå var blind på det ögat (det vänstra från Per Helmer sett, hade han nu haft glasögonen på att kunna se, vill säga). Tjocke Vilgot tillhörde grannen Märta Martinsson. Fast hon kallade honom aldrig ’Tjocke Vilgot’, i alla fall inte så han hörde, utan nöjde sig med bara Vilgot. Den snälle terriern hade mist ena ögat i en, i radhusområdet ännu omtalad incident som involverat tjocke Vilgot, två krossade trådgårdstomtar, en totalhavererad rabatt med azaleor som varit mitt uppe i vårlig blomning tillhörande Lektor Hellström, samt en sommarkatt av obestämd färg med särdeles vassa klor.

Nej som sagt fy! Katter var inget Per Helmer särskilt tyckte om. På alla plan var de avskyvärda företeelser. Ständigt pinkade de revir och kackade i lekparkers sandlådor, för att inte tala om kåta, hesa jamanden nätterna igenom som fått Per Helmer att ligga sömnlös av skräck som barn. Ännu i perioder trodde han sig höra de råmande prissarna, kråmande sig på plåttak under fullmånen. Hämningslösa djur. Nej som sagt, fy för katter!

Alltsedan han som sextonåring flyttat i princip hals över huvud från föräldrahemmet tillika kattpensionatet: ”Den skärrade råttan”, hade han lyckats hålla dem ifrån sig. Kattpensionatet som var beläget på Karl von Linnés gata 47b i Lycksele, drevs ännu framgångsrikt av Per Helmers kattälskande adoptivföräldrar Majvor och Klemens Bastholm. De hade till och med blivit en artikel till midsommar i VK den 20:e juni -98 med rubriken: ”En riktig Jamare!”. Stort uppslag med foto på Majvor, Klemens och: ”Per Helmer hållande katten Bolme framför midsommarstång för fyrbenta”. Per Helmer mindes Bolme med särskilt obehag. Smala tjuvaktiga ögon och maläten päls. Om nätterna då Per Helmer försökte sova, hoppade Bolme gärna ner på honom och rev honom utan någon som helst begriplig anledning. ”Tja vem vet vad som får katter till något begripligt alls egentligen?”, hade Per Helmer anförtrott sin pedikyrist vid det månatliga besöket. Urklippet från 20:e juni hängde alltjämt i överdådig guldram invid entrén till pensionatet. Per Helmer hade aldrig förmått sig säga något, för att inte såra Majvor och Klemens men fotot var hemskt och den svulstiga guldramen vulgär.

Det fanns något sorgsenhet hos Per Helmer för den med tiden allt mer sporadiska kontakten till adoptivföräldrarna och särskilt nu kring midsommar då familjen gärna plockat sju sorters blommor och lagt under katternas sovkuddar. Per Helmer hade visserligen tyckt det var en bra idiotisk idé, eftersom katterna uppenbart inte hade något som helst problem att hitta någon att föröka sig med ständigt – ändå hade det varit fint att gå över ängarna ihop. För Majvor och Klemens var sorgen långt mycket större. Att deras adoptivson finalt beslutat inte ta över det kära kattpensionatet utan istället valt en karriär inom astrofysiken, var gravt svårt för dem att helt förstå. Ett av skälen till att de beslutat sig för adoption, var förhoppningen att en dag av kärlek till dem och katterna, deras son ville ta över. För Per Helmer däremot var astrofysiken det naturligaste alternativet. Det tog honom så långt det bara gick att komma från allt vad katter hette, undantaget Schrödingers, om den nu alls var i livet förstås, tänkte Per Helmer, tog på sina glasögon och gick till allmänningen för att se grannarna hoppa grodor kring stången.

Så kan det gå. Glad midsommar!

Henry Bronett @2019

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *