De röda

Så kvickt!
Redan tre veckor förbi, tänker jag och kisar oroligt samtidigt förtjust åt de röda prickarna vid fotografierna. Det är tyst på galleriet en stund. De väcker sådan oro och glädje samtidigt de där röda… Solen värmer genom fönstret och jag jäser som en prisse i gasset. Snödropparna i backen på andra sidan får sol de med ser jag.

Ibland plingar det till i dörren.
Kunder äntrar, nyfikna blickar vandrar längs väggarna. Kära bekanta kommer också. En Sam, en Petra, en Eva. Vi pratar, ger varandra leenden, kramas, nickar och tar adjö. Så vänligt att de tar sig tid. Kärleksfullhet.

”Goddag, goddag och välkommen,
varsågod javisst, javisst, kom in bara!
Det är meningen, ja man får titta!”

Ler åt besökare samtidigt sneglar jag åter nervöst åt de röda prickarna.

Så här mycket som på dessa korta galleriveckor har jag inte språkat i andras sällskap, om liv, mening och konstens sanna väsen (har den alls ett?), nej inte på länge.

Och en del har blivit sålt.
De där röda prickarna visar det och samtidigt som det gläder mig, är det djupt oroande. Att de alls sitter fästa vid ens ett fotografi! Att någon dristat sig till ett köp? Att någon vill ha dem på sin vägg? De där röda visar mig och det är något falkst uppmuntrande över dem. Farligt, förföriskt, förgiftande framför alt, det som följer i dess spår. Vi söker uppskattning. Det behöver de flesta av oss. Visst är det begärligt att få ta emot någons uppmuntran och att någon kröner ens arbete med ett köp, det är stort.

Ja för tänk, tänk om det fick bli ett levebröd helt av detta obändiga behov!
Så viskar det, tänker det i mig och där händer det! Precis där får man passa sig ordentligt. Hur förbli ärlig, sann? Påminna sig måste man om att meningen är processen, det trängande behovet. Endast här kan det eventuellt gestaltas något som man inte helt skäms för!

Och skulle någon sedan av en händelse tycka om det är det bra. Fast samtidigt får man se upp. I uppskattningens kölvatten smyger det lismande giftet, viskar inställsamt: ”Äh, gör lite vänligare, gladare, mer dekorativt, så köper de va!”. Föraktfullhet. Nej, må jag aldrig förföras av det röda.

I morgon är sista dagen på Galleri Bergman
och min utställning på sturegatan 32 i Stockholm
11-16.00 är jag där.

Henry Bronett ©2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *