De där idioterna…

I podcastsamtal bland annat mellan Sam Harris och Jaron Lanier, fast också Sam Harris med Jonathan Haidt (googla), beskrivs det så tydligt.

Översatt till Sverige ungefär:
När Hanif säger något eller Alice eller när Greider yttrar sig (som exempel), sker alltid detsamma. Många yttrar sig snabbt och utan att egentligen bry sig stort om vad som är sagt. Dessutom ofta utan kunskap, ansvar eller tanke på konsekvenser. En grupp håller med, en grupp håller mot. Ingendera grupp gör det i syfte att egentligen föra ett samtal framåt med de andra, utan endast för att visa ’de egna’ att man fortsatt också tycker som de.

Psykologer beskriver att vi slutat tala med dem som inte tycker som vi. Vi angriper de där idioterna hellre för att visa ’vårt gäng’ vad vi tycker och så får vi erkännande, gillatryck, uppskattning för att vi säger ifrån. De som inte håller med, trycker vi bort (de är ju ändå idioter). Man kan säga att meningsmotståndaren används som objekt, för att visa ’de egna’ hur bra man är. Intresset att bemöta vad som faktiskt sägs i sak och därmed möjligheten att också lära sig något nytt och omvärdera eventuella åsikter, blir till intet.

Så trycks vi in i våra åsiktsbubblor trygga och vissa om att de runt oss också tycker som vi gör. Vi nickar till slut instämmande som höns (nickar de?). De som inte tycker likadant (idioterna!), trycks bort, avvännas och förnedras oftast verbalt, fast visst förekommer också handgripligheter emellanåt.

Det är en deprimerande bild som målas upp av vårt samhälle. Och det är vi alla, med internätets alla medier som hjälper till. 

Fundera över den en stund, vad det är vi bidrar till…

Mitt förslag är blygsamt.
Att stå ut med att vara tyst. Att lyssna kanske och emellanåt varför inte stå för något positivt? Det är inte alltid nödvändigt att definiera sig som mot något för att vara någon. Vi kan vara för något. Det är min förhoppning att vi ville besvära oss om att vara för ting som skapar förutsättningar för alla människor att leva ett bättre liv.

Vi kan börja där vi står med att lyssna på nästan, om än det är svårt att lyssna på de där idioterna… Och min erfarenhet säger, att när man väl börjat lyssna, man själv varit idioten som inte lyssnat.

Henry Bronett ©2018.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *