Det är trångt i Sverige nu.
Så många indignerade människor i ett så litet land
att de får plats
var det så illa innan? Jo säkert
intet nytt under solen ju och allt det där
Omdömen om människor väller fritt
som stod vi i änden av ett avloppsrör
och att vi står kvar bara? Fan, man skulle tvätta sig
Sällan bemöts påståenden
hellre nedgörs med dem
blodvittring och pöbelfasoner hyllas
och det mitt på ljusa dagen
Att stärkta ytterligheter inte oroar
ytterkanter odlar dumhet, säljer lätta lösningar
parollen lyder: ”Ta allt från alla – Ge endast åt lämpliga!”
Så verkar de, har alltid gjort
vi verkar ha glömt
minns bara att tågen skulle gått i tid
bekvämt och så bra
Förändring börjar där vi står
frågan är hur vi ställer oss
och lyssnar någon egentligen längre?
.hb ©2018
Knasterblå höst
På Kammakargatan i Stockholm fanns en flätad tvättkorg i köket. Den var min och knarrade vänligt när jag grävde efter mina leksaker. Bilar, tåg, en brandstation, två kranbilar. En del var batteridrivet fast mamma stod inte ut med allt plingande och tutande och tog genast ut batterierna om jag fick en sådan leksak. Jag var tre och ett halvt och det gick väl bra att leka med dem ändå på ryamattan.
Ett vykort med en astronaut som pappa skickat från Amerika hade jag också och en kulpåse. Rött tyg, gult band att knyta ihop den med som var bullig av glaskulor i olika storlekar. Vissa hade små strängar av färg i sig. Rött, gult eller blått och jag tänkte att de var världar fulla av liv som vår. Kanske fanns någon som jag i någon av dem med batterileksaker utan batterier?
Minns att jag lade några av kulorna på fönsterbrädet i köket bredvid pelargonerna. De bröt ljuset från solen, målade ljusfläckar på väggarna och den vita gasspisen. När jag skruvade på kulorna fick jag ljuset att ändra nyans och form över väggarna. Solkatterna i köket på Kammakargatan och trädet utanför minns jag. Bara den yttersta toppen nådde jag att se mot knasterblå himlen med gulnande löv och så doften av kycklingsoppa. Det var höst.
hb ©2018.