Václav Havels hopp.

Ibland stöter man på de enklaste meningar, till synes okomplicerade. Men så fastnar de som sten i skon. Irriterar och låter en inte vara i ro.

Hopp är inte optimism, inte övertygelsen att något kommer att gå bra, utan vissheten att något har mening utan hänsyn till hur det kommer att gå.

Skriver VÁCLAV HAVEL i samtal med Tjeckiske journalisten Karel Hvížd’ala: ’disturbing the peace’ 1985-1986.

Orden står att läsa på en banderoll utanför Tjeckiska ambassaden i Stockholm just nu. De kommer från ett Europa ännu i delar ockuperat, regerat av diktaturer. Först 1989 tvingades kommunistregimen i Tjeckoslovakien att gå och fria val hölls året därpå. Diktatur, förtryck, kontra, frihet, demokrati var frågor, så tydligt presenta i Europa då.

..utan hänsyn till hur det kommer att gå.

Så väldiga dessa ord till meningar som Havel sammanfogat, så synbart enkelt, så hissnade!

Det gäller inte att något ska bli bra, det handlar inte om optimism. Vi har inga garantier, livet fungerar inte så. Fast istället att bemöda sig om att upptäcka, fundera över, sträva efter det som är begripligt och meningsfullt, så enkelt, så stort!

Hur det än blir, sök agera på sådant vis att dina handlingar är meningsfulla. Sådant kräver självkännedom och nyfikenhet på vad som kan vara rätt och fel. Modet att möta de stora frågorna om människans värde, om godhet, ondska – finns de? Hoppet tänker jag, är att agera utifrån hjärtats kompass som i sin kärna bär något långt större än vi själva. Det kräver rannsakan, en sorts förståelse om det som är gott och ont, att våga sig på en åsikt om vad det betyder att vara en människa.

Att Havels ord så griper mig nu, är säkert avhängigt tiden.
Vi är åter på osäker mark. I EU stoppas krispaket av Ungern och Polen som ogillar formuleringar om demokrati. Erdogan söker storvälde liksom Putin. Och på andra sidan Atlanten… ja visserligen förlorade Trump men ingen ska väl inbilla sig att han för den skull är ur leken. Trots allt röstade många miljoner Amerikaner på honom. Många miljoner. Alltså bör vi inte förväxla hopp med optimism, istället söka:

… vissheten att något har mening utan hänsyn till hur det kommer att gå.

Henry Bronett ©2020

©henry bronett 2020.

Varken mer eller mindre.

Häromdagen vid den lilla sjön vid stora skuggan på Djurgården, hörde jag följande dialog, inte långt från en jag själv varit i:

”Jag älskar dig” – sade han innerligt.
”Vad menar du med det” – svarade hon misstroget.

En av de underfundigaste berättelserna jag vet, är den jag hörde för första gången berättas av Joseph Campbell, en professor i litteratur. Han var även expert (så långt man nu kan vara det), i att jämföra mytologier och religioner. Jag kan varmt rekommendera hans böcker – eller lyssna på t.ex. hans samtal med den amerikanske journalisten Bill Moyers (hittas säkert på You tube bl.a.).

Joseph Campbell berättade helt kort, nästan i förbigående i en intervju om en predikan Buddah, ska ha hållit som var helt ordlös. Hans enda handling lär ha varit att hålla upp en blomma. Bland alla de närvarande, sägs endast en; Mahā Kāśyapa, ha börjat le och visat att han hade förstått.Jag tyckte genast att det var något spännande med den korta berättelsen, fast jag inget egentligen begripit. Vad hade Kāśyapa förstått så stort om blomman Buddah visat upp? Det väckte min nyfikenhet och berättelsen blev med mig, har varit med mig sedan dess.

”Jag älskar dig” – sade han innerligt.
”Vad menar du med det” – svarade hon misstroget.

Det fick mig att tänka på blomman i Buddahs ordlösa predikan och jag kunde inte låta bli att le. För att ta emot och att ge ärligt utan förbehåll är en konst. Det vi ser är ibland faktiskt allt som finns och att förvänta sig något annat, mer eller mindre är att inte se det vi har framför oss. Livet, ibland fruktansvärt fast också fantastiskt vackert. Något att ge, något att ta emot, varken mer eller mindre.

hb ©2020.

Pressmeddelande

Pressmeddelande

Stockholm 27 augusti 2020

Veckan Har Åtta Dagar

I spåren av Corona har flera utställningar blivit inställningar. Som en av många påverkade konstnärer testar nu Henry Bronett ett nytt sätt engagera publiken med en utställning i ord och bild, en följetong över veckans åtta dagar.

I utställningen Veckan Har Åtta Dagar ges möjlighet åtta dagar i följd, med start den 3 september, kl 15:00 ta del av ett svartvitt foto och en text, i poesi eller prosa, som tillsammans berör frågan ”Vad lämnar vi efter oss och vad är meningen?”

Henry Bronett, som tidigare för många är känd i sammanhang som film, cirkus, TV och teater, har de senaste åren främst ägnat sig åt fotokonst och författarskap.
 Han berättar om utställningen: Frågan kring alltings mening blir mer aktuell med åren, av naturliga skäl. Som tonåring var den inte lika intressant alls. Då hade jag som alla tonåringar, evigt liv och dessa frågor ringa relevans. Fast på vägen med tiden växer de till sig. Vad är meningen, vad lämnar vi efter oss? Och det som vi kallar för gud, spelar ju också in här. Om han finns eller inte och hur i så fall alls?

Genom att presentera en utställning som långsamt löper över åtta dagar ges möjlighet att en kort stund dagligen stanna upp och nudda vid frågan om alltings mening. En följetong, likt radiokalendern, som inbjuder till eftertanke. 

Utställningen presenteras som ett evenemang via Facebooksidan ’Henry Bronett – ord & bild’, där alla som väljer att följa evenemanget var dag aviseras kl 15:00 om ett nytt fotografi med text.

Veckan Har Åtta Dagar

Den 3e september kommer vi att öppna en foto / text utställning exklusivt online. Var dag publicerar vi ett av mina svartvita fotografier med tillhörande text. Texterna är fria kontemplationer, dikter, berättelser, födda ur varje fotografi.

Eftersom flera utställningar inte kan genomföras på grund av pandemin, beslöt vi att göra en ’online’ istället. Man behöver ju inte sitta still och vänta på att något ska gå över – och det vet ingen i skrivande stund ens när det blir! Därför beslöt min producent Maria Maric och jag att göra något för nätet.

Du får gärna anmäla ditt intresse redan nu -du får löpande uppdateringar om du klickar på länken HÄR!

Vi hoppas att ni ska finna utställningen förnöjsam, spännande och tänkvärd.
Fotografierna kommer med tillhörande text, självklart att vara till försäljning.

Vänliga Hälsningar
Henry

Midsommar är bara så Sverige.

Svenska flaggans dag, nationaldagen i all ära, som mest Sverige är vi på midsommar. Den absoluta högtiden med stång och sju sorters blommor och knätoffs som hoppar små grodor med barn och skrubbsår om knäna med krans i hår.

Alla med någon gnutta självrespekt vill leva och jag vill dö i norden då, till dragspel och fiol medan björkar sakta vaja i lena vindar kastande sina skuggor över dansbanorne.

Bara midsommar är så Sverige.

Kräftpremiärer, nubbevisor, knäckebröd, surströmmingsfester, västerbottenostar och julafton med Kalle Anka. Julottor, vändåttor, kalvsylta, Valborg och Sarek och sju sorters kakor, tomtar och gröt och Astrid Lindgren är du mör än knubbis?

Segelbåt på koster och igelkottarna vid mjölkfatet, Olle Olsons köksinteriör, Nermans solsticka och dalahästar och när Sverige vinner VM i hockey. Zorns mulliga kvinnor med nakna bakar på klippor vid sjöar, Vasalopp med blåbärssoppor och rätt valla i mål och alla allsånger på Skansen.

Allt det, då solen går ner och Alfvén midsommarvakar oss rätt i vårt blågulaste, melankoliska, lyckohjärta.

Så Sverige bara Midsommar är!


Henry Bronett
Stockholm 19 juni 2020