Hur ställer vi oss?

Det är trångt i Sverige nu.
Så många indignerade människor i ett så litet land
att de får plats
var det så illa innan? Jo säkert
intet nytt under solen ju och allt det där

Omdömen om människor väller fritt
som stod vi i änden av ett avloppsrör
och att vi står kvar bara? Fan, man skulle tvätta sig

Sällan bemöts påståenden
hellre nedgörs med dem
blodvittring och pöbelfasoner hyllas
och det mitt på ljusa dagen

Att stärkta ytterligheter inte oroar
ytterkanter odlar dumhet, säljer lätta lösningar
parollen lyder: ”Ta allt från alla – Ge endast åt lämpliga!”

Så verkar de, har alltid gjort
vi verkar ha glömt
minns bara att tågen skulle gått i tid
bekvämt och så bra

Förändring börjar där vi står
frågan är hur vi ställer oss
och lyssnar någon egentligen längre?

.hb ©2018

Knasterblå höst

knasterlblå höst

På Kammakargatan i Stockholm fanns en flätad tvättkorg i köket. Den var min och knarrade vänligt när jag grävde efter mina leksaker. Bilar, tåg, en brandstation, två kranbilar. En del var batteridrivet fast mamma stod inte ut med allt plingande och tutande och tog genast ut batterierna om jag fick en sådan leksak. Jag var tre och ett halvt och det gick väl bra att leka med dem ändå på ryamattan.

Ett vykort med en astronaut som pappa skickat från Amerika hade jag också och en kulpåse. Rött tyg, gult band att knyta ihop den med som var bullig av glaskulor i olika storlekar. Vissa hade små strängar av färg i sig. Rött, gult eller blått och jag tänkte att de var världar fulla av liv som vår. Kanske fanns någon som jag i någon av dem med batterileksaker utan batterier?

Minns att jag lade några av kulorna på fönsterbrädet i köket bredvid pelargonerna. De bröt ljuset från solen, målade ljusfläckar på väggarna och den vita gasspisen. När jag skruvade på kulorna fick jag ljuset att ändra nyans och form över väggarna. Solkatterna i köket på Kammakargatan och trädet utanför minns jag. Bara den yttersta toppen nådde jag att se mot knasterblå himlen med gulnande löv och så doften av kycklingsoppa. Det var höst.

hb ©2018.


”Segra eller dö”

Segra eller dö”, så sade han …
Tänk att det alltid finns människor så redo att dö och så gärna de vill dra med sig andra i den. Ständigt finner de på fiender. Den egentliga bristen blottas hos dessa rörelser och människor, deras oförmåga att identifiera sig med livet och göra döden till det högsta eftersträvansvärda.

Henry Bronett.

Dagen efter …

Enkelt tänker jag.
Självklart beroende på hur allvarligt man faktiskt anser läget vara. Är landet i kris eller är det inte så farligt och bara att fortsätta som alltid?

Samarbeta med SD vill ingen.
Släppa fram minoritetsstyre (enligt DÖ) var verkligen ingen bra idé. Vill man alltså hålla ytterligheter (SD och V) utanför bör man läga ner blocktänkandet. Löfvén hade en poäng då han ordade om att blockpolitiken är död. Inget parti visar dock (öppet) att de tänker så. Inte än…

Endast så kan Sverige sättas främst.
Det blir inte utan uppoffring. Säkert riskerar man sitt partis framtid går man över blockgränser mot mitten. Vem vet vad som sker då kompromisser ingås och löften till väljare sviks. Fast vill man sätta Sverige främst blir det vad som måste till (från båda håll). Det krävs även att man respekterar och löser frågor om migration, de en femtedel av Sveriges befolkning anser så allvarliga (de som SD från början lyft).

Har våra politiker ballar tillräckligt
för att göra allt det, har vi väljare tillräckligt för att stå ut med sådana eventuella kompromisser. Spännande!

Är landet i kris
eller är det inte så farligt alls och bara att fortsätta som alltid, det blir frågan. Enkelt inte sant?

Henry Bronett

Både och, inte ett i taget

Kan inte säga att jag saknar
vare sig Facebook eller tidningar just nu. Också på de inlägg jag läst hos andra och de jag själv lägger ut (som det här), ser jag att många trycker gilla och kommenterar utan att egentligen riktigt läsa vad som skrivs. Det är lite trist, även om jag tänker att man också menar väl. Säkert är det inte bara behovet att få avreagera sig det handlar om. Även om det verkar många gånger som man har brått att yttra sig om ditt eller datt, hellre än att först sätta sig in i vad egentligen dessa ditter och datter handlar om.

Vi såg förresten partiledardebatten min son och jag.
Vi fick en del att prata om. Sebastian Haffners bok ”Anmerkungen zu Hitler” drog jag mig till minnes. Någonstans i början av den säger Haffner om Hitler ugenfär: Hade han bara hållit sig till att få Tyskland på fötter utan Anschluss, judeförföljelser och krig, hade han säkert räknats till en av Europas stora ledare. Men det är nu en gång så med dem som vill ranka människor, se världen utifrån ett vem som är eller inte är ett ditt eller datt, det går åt helvete till slut och många dör.

I det stora hela tänker jag ändå
Det ordnar sig. För när man vistas mindre på medier som Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert. Ja tänk även politiker (visst finns de!).

Det kan vara bra att påminna sig
Allt är inte ljust fast inte heller glömma att allt inte är svart. Vi fördummas av det ständiga antingen eller, vi måste besvära oss om att se både och. Här ligger frön och gror till det som är bättre tänker jag.

Och förmåga till samtal, eller har jag redan sagt det?

Henry Bronett.