Dagen efter …

Enkelt tänker jag.
Självklart beroende på hur allvarligt man faktiskt anser läget vara. Är landet i kris eller är det inte så farligt och bara att fortsätta som alltid?

Samarbeta med SD vill ingen.
Släppa fram minoritetsstyre (enligt DÖ) var verkligen ingen bra idé. Vill man alltså hålla ytterligheter (SD och V) utanför bör man läga ner blocktänkandet. Löfvén hade en poäng då han ordade om att blockpolitiken är död. Inget parti visar dock (öppet) att de tänker så. Inte än…

Endast så kan Sverige sättas främst.
Det blir inte utan uppoffring. Säkert riskerar man sitt partis framtid går man över blockgränser mot mitten. Vem vet vad som sker då kompromisser ingås och löften till väljare sviks. Fast vill man sätta Sverige främst blir det vad som måste till (från båda håll). Det krävs även att man respekterar och löser frågor om migration, de en femtedel av Sveriges befolkning anser så allvarliga (de som SD från början lyft).

Har våra politiker ballar tillräckligt
för att göra allt det, har vi väljare tillräckligt för att stå ut med sådana eventuella kompromisser. Spännande!

Är landet i kris
eller är det inte så farligt alls och bara att fortsätta som alltid, det blir frågan. Enkelt inte sant?

Henry Bronett

Både och, inte ett i taget

Kan inte säga att jag saknar
vare sig Facebook eller tidningar just nu. Också på de inlägg jag läst hos andra och de jag själv lägger ut (som det här), ser jag att många trycker gilla och kommenterar utan att egentligen riktigt läsa vad som skrivs. Det är lite trist, även om jag tänker att man också menar väl. Säkert är det inte bara behovet att få avreagera sig det handlar om. Även om det verkar många gånger som man har brått att yttra sig om ditt eller datt, hellre än att först sätta sig in i vad egentligen dessa ditter och datter handlar om.

Vi såg förresten partiledardebatten min son och jag.
Vi fick en del att prata om. Sebastian Haffners bok ”Anmerkungen zu Hitler” drog jag mig till minnes. Någonstans i början av den säger Haffner om Hitler ugenfär: Hade han bara hållit sig till att få Tyskland på fötter utan Anschluss, judeförföljelser och krig, hade han säkert räknats till en av Europas stora ledare. Men det är nu en gång så med dem som vill ranka människor, se världen utifrån ett vem som är eller inte är ett ditt eller datt, det går åt helvete till slut och många dör.

I det stora hela tänker jag ändå
Det ordnar sig. För när man vistas mindre på medier som Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert. Ja tänk även politiker (visst finns de!).

Det kan vara bra att påminna sig
Allt är inte ljust fast inte heller glömma att allt inte är svart. Vi fördummas av det ständiga antingen eller, vi måste besvära oss om att se både och. Här ligger frön och gror till det som är bättre tänker jag.

Och förmåga till samtal, eller har jag redan sagt det?

Henry Bronett.

Val, inte däggdjur eller fisk.

Snart val
Inte däggdjuret som ofta sammanblandas med fisken, utan val som i att välja ledarskap och riktning för landet.

Mer ärlighet i politiken och kurage
vore en lisa. Ledare som sa vad de verkligen tror på oavsett om opportunt eller ej. Det skulle inte skada med sådan frankhet. Och gärna mindre löften inför valet, tydligare visioner om varthän partier önskar med vårt land vore också önskvärt. Vi behöver sanningssägare som vill något uppbyggligt, som vill mer än att peka på vad som är illa. I längden skapar misstänkliggörandet av andra, endast rädsla, ilska och sprider destruktivitet.

Mitt val blir därför inte efter ditten eller datten löften.
Valfläsk är vi allt fler som allt mindre ger någon tilltro. Intresset ligger snarare i vad slags land vi får leva i efter valet. Därför väljer jag alla som inte ser etnicitet, härkomst, kultur, kön eller som vissa ännu uttrycker sig: ”ras” som viktig. Så väldigt haltande livet blir med ett sådant futtigt perspektiv. Som vore det ens viktigt, överordnat människans frihet, ansvar och rätt. Jag väljer dem som vill upprätthålla och efterhålla rikets lagar. De som står vid vår författning och allas rätt att äta sig mätta. De som anser att munnen får tala fritt av vad hjärtat är fullt och besvärar sig om att lära våra barn läsa, skriva räkna och gärna tänka rakt.

Dem ger jag min röst.
Sådana är mina däggdjur, en utmärkt flock att fortsätta bygget med vår hoppfulla nation. Snart avgörs det, hur det blir i vårt land framgent. Vad vi vaknar upp till efter valet, är upp till oss alla. Än så länge. Låt det fortsätta så.

Henry Bronett


Ta i med hårdhandskarna!

Demokratins förmåga.
Och då tillräckligt många tappat tron på demokratins förmåga, dess företrädares intentioner att verkligen vilja, kunna driva något åt det bättre, blir det lätt att vi hellre förstör, eller åtminstone vill att någon tar i med hårdhandskarna!

Barn gör så.
Barn river hellre klossarna till det påbörjade slottet i ren frustration, eftersom det ändå aldrig blir som de var tänkt.

Det ska inte vara på det här sättet.
Förstår, vi har hört för många politiker, för många gånger säga:
”Så här ska det inte vara” Fast det ju precis är så och förblir så ändå.
Vi kan det där nu, och vi är trötta på att höra det igen och igen. Och eftersom slottet aldrig blir som det var tänkt, utlovat, ja då kan vi lika gärna riva det. Låt det gå åt helvete eller i alla fall ta i med hårdhandskarna mot de andra (vilka de nu råkar vara), vars fel det är.

Språket tyder på det.
Program i tv som ska informera fast istället mest upprör, tyder på det. Språket på nätet, i många grupper på FB visar tydligt att man vill förstöra eller i alla fall ha någon som tar i med hårdhandskarna. För det är redan åt helvete och då kan det väl få gå riktigt käpprätt dit eller ja åtminstone att någon tar i med hårdhandskarna!

Minns vi inte, eller bryr vi oss inte?
Tänker på hur få det verkar vara som minns eller bryr sig om hur det blev, hur det blir när det går riktigt åt helvete, då någon tar i med hårdhandskarna. Har vi glömt hur livet blir för dem som överlevt ett riktigt helvete som andra världskriget, Vietnamkriget, det forna Jugoslavien, Afghanistan, Syrien för att nämna bara några. Så blir det när det går åt helvete och när det tas i med hårdhandskar mot andra (vilka de nu för tillfället än må vara).

Det var ett bra tag sedan det gick åt helvete i Sverige. Kanske är det dags?

Läste du så här långt?
I så fall ber jag dig å det allvarligaste om en sekunds eftertanke.
Tänk om du är en av dem som tröttnat på alla löften och tänker att det lika gärna kan gå åt helvete eller åtminstone, fram med någon som tar i med hårdhandskarna. Fundera allvarligt vad du vill röstar fram, vad du vill sätta i rullning, vad du vill vänja dig vid. Vilket Sverige ska det bli? Fundera på det innan det går åt helvete, om det inte redan är försent?

Nå, det är ju upp till dig och mig. Ännu.

Henry Bronett

Femton

Vi diskuterar inte dataspel värst mycket längre.
Sport har aldrig särskilt intresserat någon av oss att tala om. Men det blir oftare att vi diskuterar filosofi, politik och moral. Och det hjälper sällan att jag besvarar hans frågor med: ”Det där är inget bra” eller ”Håll dig ifrån de där!”. Min son vill ha bättre förklaringar än så. Han vill diskutera det jag för länge sedan tagit för givet, eller glömt. Och han vill diskutera det i sak, inte i känslor. Just nu talar vi mycket politik, höger, vänster och mitten och varför.

Han är rätt led (som jag),
på att höra hur det känns eller och  tycks ogrundat fakta, lite varstans. Och jag tänker att om jag inte nu gör mitt bästa att bemöta hans allvarliga och nyfikna frågor sakligt, istället för att bara tala om hur det känns, då gör jag oss båda en otjänst. Fast att diskutera i sak, kräver emellertid kunskap i frågorna. Därför måste jag läsa på, omvärdera och värdera mina åsikter, försöka hålla mig ajour i sak och låta bli den för stunden ryckiga och känslomässiga debatten. Den pruttar mest anklagelser och förvirar.

Hur många av oss kan t.ex. belägga i sak,
varför SD inte skulle vara ett parti att rösta på? De är trots allt näst störst eller i alla fall tredjen från toppen? Snömoset om att: ”De är nazister” eller ”De är rasister”, räcker inte som svar. Så många svenskar som säger sig vilja rösta på SD kan inte vara nazister. Det förstår min son, till och med jag.

Kanske skulle vi alla må bra av att ha femtonåring hemma som kräver svar i sak, vill förstå i sak. Och det är inte enkelt. Frågorna är komplicerade och vår framtid är allt annat än tydlig. Förhoppningsvis hjäper jag både mig själv och min son att navigera detta. För kärlek, så är min erfarenhet, är trots allt allt. Fast i våra liv, där politik, moral och filosofi alltid spelar roll, där vår demokrati och rätt att yttra oss skall värnas, måste vi något kunna förklara den också i sak, inte bara i känslor.

Henry Bronett