Farmor i köket

Och jag vet att det inte är i hennes kök vi står. Det var aldrig så här det såg ut. Inte i närheten ens, och hon lagade aldrig mat heller. Hon kunde inte, lät hämta från saluhallen istället. Ibland bjöd hon på äggröra med rökt lax och några droppar citron med rostat bröd med smör som smälte ner i brödet.

Hon hade visserligen en röd klänning en gång av grovt siden.
1960-talet. Och jag minns hur det var när hon höll om mig. Hur hon tryckte mitt ansikte till sin barm och hennes kropp som var så varm och mjuk. Hon hade stora bröst, fast nyporna var hårda, rösten härskande och självklar.

Nej det är inte i farmors kök vi står och hon är inte längre här. Ändå var det något i atmosfären, ljuset och kökssakerna på bänken där som fick mig att tänka på henne. Ja och kanske var det också något med det röda tyget. 1960-talet.

ord & bild: Henry Bronett ©2020

inte farmors kök
Henry Bronett ©2020

Omställning

Så starkt arbete, det som görs av rektor och lärare på Kulturama, min sons gymnasieskola. På bara några dagar har de ställt om, gått ut med tydlig information och bedriver undervisning på distans. Alla har ställt upp, alla hjälps åt i det plötsligt nya.

Det kräver mer av min son, som jag tänker det kräver mer av många nu. Han ställer upp, som alla. Ingen har ens kommit på tanken att vilja gnälla. De gör det bästa av situationen. Och de gör det dessutom väldigt bra.

Det är ändå, tänker jag, ett hoppfullt och bra organiserat samhälle som klarar en sådan omställning.

Det är en osäker tid. Vi kan hoppas, ska hoppas på det bästa. Samtidigt behöver vi vara beredda på att det kan ta tid det här. Det blir inte alltid enkelt. Ovissheten är tärande och att inte ha kontroll, inte veta hur det ska bli med våra liv ger näring åt osäkerhet och irritation. Säker kan vi gripas av lusten att hitta någon att skylla allt på.

Vi får hjälpas åt att inte falla till föga. Insistera på att också se det ljusa som sker kring oss. Ja, mer än annars måste vi insistera på vänlighet. Var snälla med varandra. Bjud ofta och gärna på ett distansleende.
Och just ja; Glöm inte tvätta händerna!


Henry Bronett ©2020

Det friska i det sjuka

Varligare, försiktigare.
Vi tar lite större avstånd till nästan nu. Märker det sedan ett par dagar. Och med ett ursäktande skratt blev jag just påmind att inte ta i hand. Istället krockade vi med armbågarna fnissade och sade hej på det viset istället.

Det ökade avståndet, så uppfattar jag det, inverkar positivt på vänligheten. Tålamodet något tydligare och tempot försiktigare. Fler ser upp, ler för att inte krocka. Stockholm har fått något av en småstadskänsla.

Då vi tagit oss igenom det här – och det kommer vi att göra även om det kan ta tid – hoppas jag vi minns den vänlighet, det tålamod och den självklarheten med vilken grannar hjälper dem som inte kan ta risken nu, t.ex. med att gå ut och handla pga. virussmittan.

Det finns inget bra med detta virus, men det ljusa som alltid funnits hos människor i vårt land, har genast blivit synligare, så tänker jag. Och när det kommer till kritan är jag tacksam för den vänlighet och villighet att hjälpa nästan, som så självklart manifesteras kring oss nu.

Det är väldigt friskt att se.


Henry Bronett ©2020

En skam för vårt land.

Vi behöver inte billiga opportunister som ledare, som saknar vett att rodna ens då de delar ut flygblad vid gränsen mellan Turkiet och Grekland med texten: ”Sverige är fullt”. Sällsynt, smaklöst. Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverige Demokraterna”.

Ni representerar inte vårt land. Ni är inte svenska medborgares demokratiskt, fritt valda representanter, utsedda att föra vår, det svenska folkets talan.

Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.
Fy!

Henry Bronett ©2020

Så blir vi till

Pia tog med oss.
Hon ville träffa mamma. Så vi träffades och det var fint att ses, att pratas och att lyssna. Pias föräldrar kommer jag ihåg från då jag var riktigt liten och mamma tyckte så mycket om Ulla-Greta, Pias mamma. Så vi kom ihåg tillsammans, kompletterade varandras minnen.

”Jaha, var du med redan då, redan där?”

Och vi nickade och fick ännu en pusselbit, ett minne från en annan vinkel, ytterligare perspektiv, konturer. Det blev något begripligare. Så talade vi om allt och mamma talade om stjärntecken såklart. Ann Goodman (heter hon så?), hennes bok var bäst! Och den har hon förresten försökt pracka på mig i årtal. Mamma ger sig aldrig!

”Läs den, då förstår du din son bättre!”

Va!? Som om jag inte skulle begripa min son, en tonåring! De är väl ingen konst att begripa (det man måste begripa att de inte är greppbara!).

”Dumma dig inte, där står sanningen!”

Säger hon. Då förstår man allt, vem som är Fisk, hur en Kräfta är och varför Stenbockar inte funkar med Vattumän. Okej, jag tror i alla fall att det var Vattumän som inte funkade med Stenbockar, har ju inte riktigt kläm på det där (för jag vägrar läsa boken!). Kanske var det Sengångare?

”Vattenmän? En sorts superhjältar med cape? Vattenmannen, som Fantomen, Stålmannen och alla andra Avengersgrabbar och tjejer?”

Undrar jag med ett flin och känner mig som tolv igen. Och mamma himlar med ögonen åt mig och säkert åt alla män som inte förstår det där med stjärntecken, magi och häxor och det mystiska som finns kring oss, det bara kvinnor kan se.

Det var fint med Pia. Att lyssna, prata och mamma kom ihåg och fick färg på kinderna.

Och jag tänker att närhet är allt som verkligen till slut betyder något. Modet att se varandra i ögonen, varligheten, att vilja beröra och beröras i hjärtat, med hjärtat.

Så blir vi till.


henry bronett ©2020.