En skam för vårt land.

Vi behöver inte billiga opportunister som ledare, som saknar vett att rodna ens då de delar ut flygblad vid gränsen mellan Turkiet och Grekland med texten: ”Sverige är fullt”. Sällsynt, smaklöst. Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverige Demokraterna”.

Ni representerar inte vårt land. Ni är inte svenska medborgares demokratiskt, fritt valda representanter, utsedda att föra vår, det svenska folkets talan.

Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.
Fy!

Henry Bronett ©2020

Så blir vi till

Pia tog med oss.
Hon ville träffa mamma. Så vi träffades och det var fint att ses, att pratas och att lyssna. Pias föräldrar kommer jag ihåg från då jag var riktigt liten och mamma tyckte så mycket om Ulla-Greta, Pias mamma. Så vi kom ihåg tillsammans, kompletterade varandras minnen.

”Jaha, var du med redan då, redan där?”

Och vi nickade och fick ännu en pusselbit, ett minne från en annan vinkel, ytterligare perspektiv, konturer. Det blev något begripligare. Så talade vi om allt och mamma talade om stjärntecken såklart. Ann Goodman (heter hon så?), hennes bok var bäst! Och den har hon förresten försökt pracka på mig i årtal. Mamma ger sig aldrig!

”Läs den, då förstår du din son bättre!”

Va!? Som om jag inte skulle begripa min son, en tonåring! De är väl ingen konst att begripa (det man måste begripa att de inte är greppbara!).

”Dumma dig inte, där står sanningen!”

Säger hon. Då förstår man allt, vem som är Fisk, hur en Kräfta är och varför Stenbockar inte funkar med Vattumän. Okej, jag tror i alla fall att det var Vattumän som inte funkade med Stenbockar, har ju inte riktigt kläm på det där (för jag vägrar läsa boken!). Kanske var det Sengångare?

”Vattenmän? En sorts superhjältar med cape? Vattenmannen, som Fantomen, Stålmannen och alla andra Avengersgrabbar och tjejer?”

Undrar jag med ett flin och känner mig som tolv igen. Och mamma himlar med ögonen åt mig och säkert åt alla män som inte förstår det där med stjärntecken, magi och häxor och det mystiska som finns kring oss, det bara kvinnor kan se.

Det var fint med Pia. Att lyssna, prata och mamma kom ihåg och fick färg på kinderna.

Och jag tänker att närhet är allt som verkligen till slut betyder något. Modet att se varandra i ögonen, varligheten, att vilja beröra och beröras i hjärtat, med hjärtat.

Så blir vi till.


henry bronett ©2020.

Krumryggad Käppgångare

Nä men titta en sittplats för
krumryggad käppgångare.

Säkert har någon googlat ordet ’empati
och tänkt att den symbolen är något för
skröpliga, gamla som har rullator, käpp
som hör dåligt och är lite dumma i huvudet
(fast det bör man inte säga högt utan viska
om de är i närheten). Ja gamla ni vet,
över femtio, dementa som man ska vara
snäll mot och kalla ’brukare’, som går med
assistenter överallt och man måste visa
vägen till källarplan på tisdagar åt där
de spelar shack eller bridge eller dansar
schottis och har sig.

Säkert har någon finnig tonåring gått
designskurs för att skapa den fina skylten.
Och de som sätter upp den sedan, de
kommer väl från Handels då? Bra gjort! För
vem förstår väl att sätta sig på en bänk
utan beskrivning och bara för
krumryggad käppgångare till på köpet.
En ny kategori i alla fall för mig. Lättar
osäkerhet om vad egentligen en bänk
ska användas till och vem som har rätt
att sitta på den. Trivsel är A och O.

Fascister visste förresten också
att göra skyltar för allt.

Ärkefjompar!

henry bronett ©2020.

sittplats för krumryggad käppgångare.
foto: henry bronett ©2020

Lydiga idioter.

visionen om en något för vacker framtid?
Tänker jag buttert på väg från banken i vanmakt.

Är det så att vara svensk detta, att följa reglerna ner i minsta stavelse? Har vi blivit så detaljstyrda att vi inte vågar ta egna intiativ utan att fråga först ifall vi får eller ej. Systemet uppmuntrar osäkerhet och rädsla, begränsar frihet, fantasi och initiativ. Hur gav vi så frivilligt bort våra möjligheter att påverka till det osynliga som styr digitalt?

Min son måste ha ett kort. Det går inte utan längre för det tas inga sedlar eller mynt på biografer, kaféer och restauranger i Stockholm. Han har tröttnat på att ringa och be mig swisha till kompisen som i sin tur måste knappa in en kod för att betala biobiljetten eller hamburgaren. Hundringen min son har i fickan går inte använda. Den har inte längre något värde.

I kön på banken, i väntan på förmånen att få skaffa ett kort åt min son, läser jag reklamskärmarna. De informerar om att jag inte behöver stå här. ”Gå hem, gör det på nätet!” hälsar de. Helst ska vi umgås där tycker banken. Det är billigare, enklare, så underbart problemfritt.

Varför ska det nu vara så djävla problemfritt och enkelt allt?

Fransmän skiter i det där. Det har de alltid gjort. De är inte som vi svenskar. Vi vänliga, ärliga som gör det vi blir tillsagda. Vi går hem istället och ondgör oss över alltings djävlighet, inte mer än så. Fransmän går ut på gatorna. De gör det i hundratusental om deras yttrandefrihet hotas eller så kastar de sten, spärrar av vägar och ställer till ett djävla hallå i gula västar. Det gör de för allt möjligt och omöjligt, ibland bara för att de har lust och att presidenten behöver påminnas om vem det är som bestämmer. Fast de borstar inte tänderna heller eller duschar så värst och röker gör de som borstbindare. Allt är inte bra med fransmän. Och det är inte en god idé att kasta sten, i alla fall inte för vad som helst. Fast vi kunde finna en medelväg, vi ärliga, snälla. Opponera oss i alla fall något Ibland?

På banken fyller jag i sidor med personnummer, information om gemensam vårdnad, två bevittnade underskrifter och svarar på frågor som: Har han fler än ett medborgarskap, det vill Skatteverket veta, känner han någon politiker, ska han ses som särskild risk (förkortas PEP  – något jag fortfarande inte begripit). Jag förstår inte varför så många frågor?

Allt jag vill är att få ett kort till min son som är minderårig. Mitt ansvar. Men eftersom vi har infört ett system där vi bara får betala med kort, måste jag svara på frågorna, om inte hans frihet ska begränsas, för det blir den utan kort.

Det är inte era pengar, det är mina, varför så många frågor? ”Varför inte urinprov också?!” Men den unge mannen i fjunig mustasch förstår inte sarkasm. Han tittar i skärmen och inte på mig. Sarkasm fungerar endast i samtal med människor, inte med skärmar. Skärmar har vare sig humor eller sarkasm. Ibland har de smileys, ett taskigt substitut. ”Det är lag på det”, säger han. En lydig idiot som jag själv, tänker jag. Systemet formar oss och sakta böjs vi efter dess behov.

Hur hjälper det här sjukvårdsköer, bomber som sprängs, hederskultur eller lärarbrist? Får sjuksköterskor högre lön för att vi fyller i våra liv i system så här?

Det enda jag ser är ökad kontroll och en rädsla som i sin tur ökar kontroll osv. Så mycket information vi släpper ifrån oss utan att fråga till vad. Vi har redan vant oss vid att vi måste bevisa att vi inte är terrorister, mordbrännare eller fan och hans moster. Bevisa att du är oskyldig tillräckligt för förmånen att betala kaffet med kort! För du har väl inget att dölja, för då blir det inget kaffe! 

Våra vanor, våra liv registreras och analyseras så väl av myndigheter som av FB, Google, mfl. Vi kategoriseras, görs till del av grupper, stoppas in i fack som företag och myndigheter sedan använder. Syftet är att påverka dig, ’informera’ och sälja till dig. Vi behandlas allt mer anonymt, som var vi säd på en åker att skörda.

Varför inte låta myndigheter och storföretag fördela våra pengar mellan sig på en gång? Låt dem meddela oss var och när vi får gå på kafé, vilka kläder vi ska köpa denna månad och vilken mat som är nyttigast för veckan? Eller håller det redan på att ske, kanske har det redan skett?

”Din son är inte här?” Inget swish, om han inte är här. Han är ju i skolan och förhoppningsvis lär de sig att inte bli lika lydiga idioter som du och jag. Det tänker jag fast säger inte. Det muttrar jag om hemma, inte mer än så.

Och på kafét med den stolta skylten: ’we are cash-free’, tar de inte emot beställningar idag. Deras datasystem har kraschat. De har ingen kontantkassa och då är det olagligt för dem att göra något. Fransmän hade struntat i det där. Djävla EU idioter, hade de sagt och fortsatt ändå. Hittat på något, skrivit upp telefonnummer på lista, bett dig betala i morgon, tagit dina sedlar och bjudit dig på en kopp kaffe. Men så gör vi inte här, vi lydiga idioter. Systemet styr.

Vad händer när vi slutar tänka själva och gör som vi blir tillsagda? Vad händer när vi inte säger ifrån, tar egna initiativ. Blir det med oss demokratin går under, helt frivilligt lämnas i osynliga händer?

Vi får hoppas att våra barn går i en bättre skola, kanske måste de bli anarkister?

Henry Bronett ©2020. 

Vad är meningen?

”Ska det här verkligen
vara meningen med ett liv,
ska det vara så här?”

Sade kvinnorösten bakom mig på kafét. Rösten var så uppgiven att jag blev nyfiken och vände mig om. Där satt hon, en dam i beige lodenrock och talade med någon i mobil. Ni vet som vi gör nu, rakt ut i luften och utan att tänka på ifall någon annan råkar lyssna på det privata samtalet eller ej? Och jag fortsatte väl med mitt kaffe, föll i tankar. Ja, vad är meningen med ett liv? Det finns nog inte ett klokt svar på en sådan fråga. Och ibland kanske man måste slåss lite extra för att inte förlora sig i det som rör guds existens eller ej, en mening med ett liv om alls, ja så tänkte jag och gick ut i kvällen. Säkert finns tusentals olika svar och alla lika eller olika sanna. Kanske spelar ingen av dem egentligen någon roll alls, fast kanske har alla en sammantagen betydelse?

Kärnfrågan för en människa, tänker jag ändå måste handla om vad vi verkligen förmår, vad vi verkligen vill och vad vi mäktar att ge. Vi behöver respektera egna gränser, fast ibland kanske förmå oss en extra ansträngning, utöver vad vi tror oss egentligen klara av? Ja och så ibland skulle vi kanske sluta upp att ge, långt innan vi känner att det är nog? Men det allra svåraste är kanske att ge utan förväntningar på att få något igen. Konsten är att förstå och lita till sig själv, sitt omdöme och sitt hjärta i det.

Och en sak vet jag, de gladaste överraskningarna kommer oftast då vi får något av andra, något som berör hjärtat och något så enkelt som ett leende, från eller till någon, kan vara fullt tillräckligt.

Och meningen meningen med allt det?
Tja den ger sig väl efterhand… eller inte.

henry bronett ©2020