Fatta!

Så mycket bättre allt blev i vårt land om regering och riksdag äntligen läste FB, debattsidor och twitter?

Där kan man minsann lära av otalet skarpa iakttagelser, begåvade åsikter och sensationella upptäcke som för övrigt framförs på ett särdeles balanserat, ofta välartikulerat vis.

Ett jättetack borde också riktas till dem som räknar lik och jämför hur mycket färre sådana det blir i andra länder och hur mycket billigare eller dyrare det blir för oss till följd av detta.

Dessa storvetare är de verkliga hjältarna nu och vi skulle alla ut på balkongerna var måndag och applådera dem för deras insatser.

Och för er som ingen balkong har, bör regeringen självklart tillhandahålla en – det är väl ändå det minsta man kan begära!

Tack för ordet.

Henry Bronett. ©2020

Vad ska vi med poeter till?

Att enkom vilja ha det på sitt vis, är detsamma som att inte vilja se något man inte redan vet om. Som att frivilligt avsäga sig nyfikenhet och sitt liv. Det är lätt hänt. Det går fort. Det är enkelt att stänga av.

Och det har inte bara med stigande ålder att göra, den där tron att man redan vet och sett allt förut och därför inte ids titta igen. Man vet ju redan. Det sker både hos äldre och unga. Och det hör ju tonåren till. Det blir en attityd ni vet, att redan veta allt och inte orka lyssna, för i  huvudet har man redan bestämt sig för att man vet vad den andre ska säga.

Så går vi förbi varandra och det vackra mest förtrollande ting för att det inte är som vi är vana eller säger oss vilja ha det. Vi blir less helt enkelt. Orkar inte med något nytt. Det ska vara på mitt vis!

Tänker på en kvinna jag skulle lära jonglera med tre bollar vid ett seminarium som jag höll i: ”Jag vägrar göra saker som jag inte kan.” Förklarade hon bestämt och jag frågade om hon alltid kunnat gå, eller kanske hade hon ändå övat lite innan? Då rodnade hon och småningom fick jag också lära henne jonglera (det är faktiskt inte så svårt med tre bollar).

Orsakerna till att vi slutar se, lyssna, förstå är så många, men rädsla för att göra bort sig, är en. Att bli överraskad på ett obehagligt vis är inget vi önskar. Och kärlek såklart, vem vill bli sårad, avvisad? Nej! Alltid säkrare att säga: ’nej’ från början, det gör mindre ont.

Bland det svåraste som finns för människan tänker jag, är att behålla ett öppet hjärta, att trots allt, vilja förhålla sig sårbar, se allt det vi har runt ikring oss, upptäcka det igen och igen, som vore det för första gången. Gå inte förbi småkrypen påväg upp för stjälken eller tanten i parken (såg en härlig i blommiga byxor och väldig solhatt häromdagen).

Hur stå ut att leva med öppet hjärta tills vi dör och inte blunda under tiden?

Att förmå sig se, lyssna med nyfikenhet fast det gör ont och det kan tyckas tråkigt eller inte smaka, se ut som vi vill, är vana, det är kruxet. Och det är sådant seende, sådan förståelse vi behöver hjälp med. Det ska vi med poeterna till.

Om utan ord

Som i den lilla elfenbensvita villan utanför Paris. Två våningar. Bruna fönsterluckor. ”De står alltid öppna. Särskilt vid åska”, förklarade hon och bjöd in oss.

Sådan enkel skönhet här var. Sparsamt inrett, fast inte snålt. Estetiskt utan snobberi. Allt andades omsorg. Allt i balans. Så lärde jag känna henne. Ordlöst. En tjock afghan täckte det största rummet i huset. En kristallkrona hängde över den. Annars inte en möbel i hela rummet.”Jag tycker om att röra mig fritt ibland. Dansa.”sade hon självklart. Genom de stora fönstren var utsikt över gröna, mjukt rullande kullar, ända bort till horisonten. Några ekar också här och där, som av en tillfällighet. Säkert hundraåriga.

”Att få se det åska…”, sade jag.
”Ja.”, svarade hon.

Vi fortsatte genom rummen. Jag aktsam att inte röra vid något, inte rubba balansen. Hon lugnt efter, lät mig se, göra som jag ville. Ibland vände jag mig om efter henne och hon log. Trygg, stolt. Och för varje rum växte stormen i mig. Som just i detta ögonblick. Frestelsen att ge efter, tappa förståndet, tillhöra helt, fullt. Så fortsatte vi upp för trapporna till övervåningen. Utan rädsla för stupet. Ingen av oss röde vid det med ett ord. För sårbarhets skull. Det som så lätt går sönder om man söker förklara det. Och var de andra blev av tänkte jag inte på. I sängkammaren fanns en Turner hon ärvt. Där blev vi. Länge.

hb ©2020.

Farmor i köket

Och jag vet att det inte är i hennes kök vi står. Det var aldrig så här det såg ut. Inte i närheten ens, och hon lagade aldrig mat heller. Hon kunde inte, lät hämta från saluhallen istället. Ibland bjöd hon på äggröra med rökt lax och några droppar citron med rostat bröd med smör som smälte ner i brödet.

Hon hade visserligen en röd klänning en gång av grovt siden.
1960-talet. Och jag minns hur det var när hon höll om mig. Hur hon tryckte mitt ansikte till sin barm och hennes kropp som var så varm och mjuk. Hon hade stora bröst, fast nyporna var hårda, rösten härskande och självklar.

Nej det är inte i farmors kök vi står och hon är inte längre här. Ändå var det något i atmosfären, ljuset och kökssakerna på bänken där som fick mig att tänka på henne. Ja och kanske var det också något med det röda tyget. 1960-talet.

ord & bild: Henry Bronett ©2020

inte farmors kök
Henry Bronett ©2020

Omställning

Så starkt arbete, det som görs av rektor och lärare på Kulturama, min sons gymnasieskola. På bara några dagar har de ställt om, gått ut med tydlig information och bedriver undervisning på distans. Alla har ställt upp, alla hjälps åt i det plötsligt nya.

Det kräver mer av min son, som jag tänker det kräver mer av många nu. Han ställer upp, som alla. Ingen har ens kommit på tanken att vilja gnälla. De gör det bästa av situationen. Och de gör det dessutom väldigt bra.

Det är ändå, tänker jag, ett hoppfullt och bra organiserat samhälle som klarar en sådan omställning.

Det är en osäker tid. Vi kan hoppas, ska hoppas på det bästa. Samtidigt behöver vi vara beredda på att det kan ta tid det här. Det blir inte alltid enkelt. Ovissheten är tärande och att inte ha kontroll, inte veta hur det ska bli med våra liv ger näring åt osäkerhet och irritation. Säker kan vi gripas av lusten att hitta någon att skylla allt på.

Vi får hjälpas åt att inte falla till föga. Insistera på att också se det ljusa som sker kring oss. Ja, mer än annars måste vi insistera på vänlighet. Var snälla med varandra. Bjud ofta och gärna på ett distansleende.
Och just ja; Glöm inte tvätta händerna!


Henry Bronett ©2020