Midsommar är bara så Sverige.

Svenska flaggans dag, nationaldagen i all ära, som mest Sverige är vi på midsommar. Den absoluta högtiden med stång och sju sorters blommor och knätoffs som hoppar små grodor med barn och skrubbsår om knäna med krans i hår.

Alla med någon gnutta självrespekt vill leva och jag vill dö i norden då, till dragspel och fiol medan björkar sakta vaja i lena vindar kastande sina skuggor över dansbanorne.

Bara midsommar är så Sverige.

Kräftpremiärer, nubbevisor, knäckebröd, surströmmingsfester, västerbottenostar och julafton med Kalle Anka. Julottor, vändåttor, kalvsylta, Valborg och Sarek och sju sorters kakor, tomtar och gröt och Astrid Lindgren är du mör än knubbis?

Segelbåt på koster och igelkottarna vid mjölkfatet, Olle Olsons köksinteriör, Nermans solsticka och dalahästar och när Sverige vinner VM i hockey. Zorns mulliga kvinnor med nakna bakar på klippor vid sjöar, Vasalopp med blåbärssoppor och rätt valla i mål och alla allsånger på Skansen.

Allt det, då solen går ner och Alfvén midsommarvakar oss rätt i vårt blågulaste, melankoliska, lyckohjärta.

Så Sverige bara Midsommar är!


Henry Bronett
Stockholm 19 juni 2020

Såpopera utan ände

Roberto, Bard, de senaste i raden som hjälper oss att få agera godheten självt. De ikläs ondska och vi slå dem och oss själva för bröstet. Egalt om de ställt sig till förfogande frivilligt, för ja visst förekommer det, eller ej.

Oviktigt vad som faktiskt tänkts, sagts eller gjorts. Det komplexa i vår natur, vad som kan vara rätt eller fel, diskuteras överhuvudtaget inte. Vem bryr sig?

Drevet går. Av med deras huvuden! Vi avreagerar oss, ger utlopp för frustration och eget tillkortakommande. Det tycks vara hela syftet. Sådant är behovet. Det är allt. Till nästa gång, till nästa syndare då vi står redo att kasta våra stenar igen. Var så säker.

Det finns något djupt obehagligt över den självpåtagna godhetens reflektionslösa och självförhärligande drev.

Samtalet liksom gud är död.

Henry Bronett.

Fatta!

Så mycket bättre allt blev i vårt land om regering och riksdag äntligen läste FB, debattsidor och twitter?

Där kan man minsann lära av otalet skarpa iakttagelser, begåvade åsikter och sensationella upptäcke som för övrigt framförs på ett särdeles balanserat, ofta välartikulerat vis.

Ett jättetack borde också riktas till dem som räknar lik och jämför hur mycket färre sådana det blir i andra länder och hur mycket billigare eller dyrare det blir för oss till följd av detta.

Dessa storvetare är de verkliga hjältarna nu och vi skulle alla ut på balkongerna var måndag och applådera dem för deras insatser.

Och för er som ingen balkong har, bör regeringen självklart tillhandahålla en – det är väl ändå det minsta man kan begära!

Tack för ordet.

Henry Bronett. ©2020

Vad ska vi med poeter till?

Att enkom vilja ha det på sitt vis, är detsamma som att inte vilja se något man inte redan vet om. Som att frivilligt avsäga sig nyfikenhet och sitt liv. Det är lätt hänt. Det går fort. Det är enkelt att stänga av.

Och det har inte bara med stigande ålder att göra, den där tron att man redan vet och sett allt förut och därför inte ids titta igen. Man vet ju redan. Det sker både hos äldre och unga. Och det hör ju tonåren till. Det blir en attityd ni vet, att redan veta allt och inte orka lyssna, för i  huvudet har man redan bestämt sig för att man vet vad den andre ska säga.

Så går vi förbi varandra och det vackra mest förtrollande ting för att det inte är som vi är vana eller säger oss vilja ha det. Vi blir less helt enkelt. Orkar inte med något nytt. Det ska vara på mitt vis!

Tänker på en kvinna jag skulle lära jonglera med tre bollar vid ett seminarium som jag höll i: ”Jag vägrar göra saker som jag inte kan.” Förklarade hon bestämt och jag frågade om hon alltid kunnat gå, eller kanske hade hon ändå övat lite innan? Då rodnade hon och småningom fick jag också lära henne jonglera (det är faktiskt inte så svårt med tre bollar).

Orsakerna till att vi slutar se, lyssna, förstå är så många, men rädsla för att göra bort sig, är en. Att bli överraskad på ett obehagligt vis är inget vi önskar. Och kärlek såklart, vem vill bli sårad, avvisad? Nej! Alltid säkrare att säga: ’nej’ från början, det gör mindre ont.

Bland det svåraste som finns för människan tänker jag, är att behålla ett öppet hjärta, att trots allt, vilja förhålla sig sårbar, se allt det vi har runt ikring oss, upptäcka det igen och igen, som vore det för första gången. Gå inte förbi småkrypen påväg upp för stjälken eller tanten i parken (såg en härlig i blommiga byxor och väldig solhatt häromdagen).

Hur stå ut att leva med öppet hjärta tills vi dör och inte blunda under tiden?

Att förmå sig se, lyssna med nyfikenhet fast det gör ont och det kan tyckas tråkigt eller inte smaka, se ut som vi vill, är vana, det är kruxet. Och det är sådant seende, sådan förståelse vi behöver hjälp med. Det ska vi med poeterna till.

Om utan ord

Som i den lilla elfenbensvita villan utanför Paris. Två våningar. Bruna fönsterluckor. ”De står alltid öppna. Särskilt vid åska”, förklarade hon och bjöd in oss.

Sådan enkel skönhet här var. Sparsamt inrett, fast inte snålt. Estetiskt utan snobberi. Allt andades omsorg. Allt i balans. Så lärde jag känna henne. Ordlöst. En tjock afghan täckte det största rummet i huset. En kristallkrona hängde över den. Annars inte en möbel i hela rummet.”Jag tycker om att röra mig fritt ibland. Dansa.”sade hon självklart. Genom de stora fönstren var utsikt över gröna, mjukt rullande kullar, ända bort till horisonten. Några ekar också här och där, som av en tillfällighet. Säkert hundraåriga.

”Att få se det åska…”, sade jag.
”Ja.”, svarade hon.

Vi fortsatte genom rummen. Jag aktsam att inte röra vid något, inte rubba balansen. Hon lugnt efter, lät mig se, göra som jag ville. Ibland vände jag mig om efter henne och hon log. Trygg, stolt. Och för varje rum växte stormen i mig. Som just i detta ögonblick. Frestelsen att ge efter, tappa förståndet, tillhöra helt, fullt. Så fortsatte vi upp för trapporna till övervåningen. Utan rädsla för stupet. Ingen av oss röde vid det med ett ord. För sårbarhets skull. Det som så lätt går sönder om man söker förklara det. Och var de andra blev av tänkte jag inte på. I sängkammaren fanns en Turner hon ärvt. Där blev vi. Länge.

hb ©2020.